Jag stapplade hem vid tre och stapplade upp rätt tidigt i morse eftersom jag och Carro skulle åka och hälsa på vår far. Det var nice. När vi kom tillbaka till Stockholm på kvällen hade Raphael Saadiq-konserten hållit på i en halvtimme och med andra ord inte hade långt kvar, men vi gick ändå till jazzfestivalen eftersom tio minuter med Raphael Saadiq ändå skulle kunna vara tio väldigt feta minuter. Och mycket riktigt: när vi kom fram började han precis köra sitt avslutningsnummer, vilket var lite frustrerande, men samtidigt var det härligt eftersom han var så himla bra. Han spelade "Let the sunshine in" och det var faktiskt riktigt bra. Hippierock med orglar och allsång - visst, det tangerade det som Gilberto Gil gjort dagen innan (steget mellan tropicalia och "Hair" är faktiskt inte så långt), men Saadiq gjorde det med så mycket mer entusiasm och charm än Gil. Han skuttade runt på scenen och sjöng fenomenalt bra.

Raphael Saadiq är en av alla de artister vars kärlek till och kunskaper om musik överstiger själva den artistiska begåvningen. Han är något av en svart Elvis Costello. Alltså, don't get me wrong: jag tycker att han är en underbar artist, och världen skulle ha varit en mindre vacker plats om han inte hade förgyllt den med "Get involved", "What they do", "Untitled (how does it feel)", "Lady" och "Dance tonight". Samtidigt är han mer av en musiker och producent än en sångare och låtskrivare, det kommer man inte ifrån. Därför är hans soloskivor alltid trevliga och aldrig livsviktiga. Vilket musik i och för sig inte måste vara, men ändå. Jag tycker att det skulle vara roligt om han gjorde en skiva ihop med någon som, jag vet inte, Cat Power. Någon som har det där andra. Det skulle kunna bli sanslöst bra.

Raffes konsert slutade vid sju. Jag hade fått för mig att Erykah Badus konsert började nio, så jag beslöt mig för att hänga kvar, tog en Sprite i pressrummet, läste DN, försökte koncentrera mig på något annat än ljudet av Joss Stones keffa konsert. Sen, vid tjugo i nio, kollade jag en extra gång på programmet, och då visade det sig att Erykah inte började förrän halv elva! Great. Så länge orkade jag faktiskt inte vänta. Jag gick muttrande hemåt och tänkte att jag kunde gå tillbaka lite senare. Men det blev inte så. Hoppas det inte var ett dumt beslut, kan tänka mig att Erykah Badu ändå är rätt rolig att se live, har säkert ett riktigt tight (vägrar skriva "tajt") band osv. Fast samtidigt - jag har inte lyssnat på henne på nio år. Det är mycket möjligt att hon styr konserten ner i den politiska funkrockens gegga, och det skulle jag gärna slippa uppleva. Jag fattar inte varför hon övergav den snärtiga Billie Holiday-R&B:n som hon gjorde på "Baduizm". Det här med psykedelisk soul, jag fattar inte varför någon kan gå in för det. Det har ju aldrig varit bra. Till och med genrens startskott, Temptations "Cloud Nine", är ju helt olyssningsbar. Så jag försöker intala mig själv att det bara är en massa sånt hon spelar i kväll, så kan jag sova gott i natt.