Igår - efter att ha tillbringat eftermiddagen på bästa möjliga sätt, det vill säga på Vitabergsparken med min vän Petter, ett paket vindruvor och en flaska rosévin - försökte jag och Carro och D.D. se Gilberto Gil. Men alltså, jag vet inte. Jag älskar ju gamla låtar som "Louvacao" och "Bat Macumba", men nuförtiden verkar han bara vilja rocka. Tre gitarrister på scen - det är typ Radiohead på 90-talet, vet inte så många andra band som kör det. Och rocka gjorde de, iofs rätt hyggligt, men inte så att det var värt att stå kvar när regnet började ösa ner. Vi flydde till presstältet, och när vi tittade fram igen hörde vi att Gil spelade Bob Marleys "Rastaman vibration". Really? Kom igen! Tror han att svennarna är så dumma att de inte kan skilja på Brasilien och Jamaica? På tropicalia och rootsreggae? På överklasshippies och sionistiska rastas? Shit alltså! Nej, det var faktiskt slappt.

Vi gick och såg Titiyo istället. Det var däremot bra. En helt annan nivå. Hon hade en blomma i håret som Billie Holiday och sjöng med total inlevelse, bandet var bra, allt var omsorgsfullt uttänkt, det kändes fint och speciellt. Men det allra bästa var när El Perro del Mar kom in på scenen som en hemlig gäst och sjöng duetten "Falling" med Titiyo. Det var helt otroligt. Visst har jag tyckt att El Perro del Mar är en makalöst begåvad artist, att "From the Valley to the Stars" var förra årets bästa svenska skiva, och att hon var bra live när jag såg henne i fjol. Men nu, nu gav hon järnet, sjöng så OTROLIGT bra, ett magiskt vibrato. Man såg på Titiyo att hon var imponerad. Och hon besvarade genom att sjunga helt övergrymt hon med. Det kändes som en stor stund för alla inblandade. Låten blev helt kolossal. Refrängen ekade i mitt huvud resten av kvällen. De fyra minuterna var kanske det bästa på hela jazzfestivalen.

Efteråt gick vi till Riche, och efter det Spy Bar. Yes! Älskar Stureplan, jag hänger aldrig där, men det är fab. Vi fick bästa bordet i gubbrummet och jag gjorde bratdansen (sitta ner och veva med handen i luften) när de spelade Grizzly Bears "Two weeks", inte ironiskt alltså, det var så himla underbart bara att de spelade den. Annars var det mest icke-publikfriande indie hela kvällen, men när de spelade Rides "Twisterella" så var jag tvungen att hoppa ner och skapa ett spontant dansgolv, och Petter hängde på. Shit vilken bra låt det är! Indie blir nog inte mer luftgitarrinbjudande än så.

Jag stapplade hem vid tre.