Läget? Jag är sjukt trött men jag har haft en sjukt bra helg.

I fredags var det väldigt varmt. Så fort jag slutat jobbet hoppade jag och Caroline på en buss till Värmdö, där vår moster har ett sommarhus. Vi kom till havet och kastade oss i direkt. Det var årets första dopp för mig (emo!) och det var underbart. Så vackert där, havet helt lugnt, skog och röda hus på andra sidan vattnet, ingen annan var där utom en familj och den fyraåriga pojken badade snällt och Zorn-igt. Sen gick vi upp och gick de tjugo meterna upp till huset, där en sagolik svensk sommarmiddag hade dukats upp: lax, potatissallad, hembakat bröd, någon avancerad spenatröra, Norrlands Guld. Och så kladdkaka med jordgubbar och vispad grädde efter det. Jag var i extas, det var så underbart allting, jag fick liksom en hel sommar koncentrerad till en timme. Efter middagen spelade vi Trivial Persuit och mitt och Carros lag vann. Och efter det återvände vi till stan. Jag ville ju inte missa Sonny Rollins.

Jag var på slussen vid elva. Jag promenerade med raska steg till Skeppsholmen och såg de glittrande reflektionerna av stadens ljus på vattnet i den djupblå och varma sommarkvällen. Jag kom fram till jazzfestivalen och stora scenen tre minuter innan det började. Det var packat med folk. Jag lyckades få en perfekt ståplats så att när Sonny stegade in några minuter senare så var det kanske fem meter mellan oss.

Det var en svinbra konsert. Jag fattar inte vad DN:s sura recensent Johannes Cornell snackar om. Det var 100% fett. Bandet var en intressant sextett: saxofonisten Sonny Rollins, en tromboist (!), en gitarrist istället för en pianist, en basist samt både trummis och percussionist. Samspelet var ovanligt bra, Sonny Rollins verkar liksom tänka på alla i bandet och när de hade sina olika solon fyllde han i med en enstaka ton då och då, ungefär som en rappare som gästar en R&B-låt och hela tiden finns med i bakgrunden. De spelade Duke Ellingtons "In a sentimental mood" och jag höll på att dö - fast i just denna låt var det basisten som fick mest utrymme, ett toppsolo. Sen spelade de "They say it's beautiful", för evigt förknippad med John Coltrane & Johnny Hartman, och här gjorde trummisen ett makalöst bra solo.

Såhär är det med trumsolon: antingen hänger man med i takten eller också gör man inte det. Trummisen själv förlorar ju aldrig takten, den finns där i bakhuvudet och tickar, men om han spelar alltför vilt och kaotiskt kan både publik och medmusiker bli lite osäkra på var beatet finns. Ett bra trumsolo är därför hela tiden precis på gränsen mellan det tydliga och det otyglade, det raka och det fria. Under denna balansgång skapas en spänning, ett svart hål där de mest kraftfulla och omstörtande ljudkaskader kan uppstå, det kan vara en helt otrolig upplevelse. Och precis så var det under detta trumsolo. Trummisen såg ut att vara 20 år gammal, han var gullig för han hade öppen mun under hela konserten och verkade vara allmänt borta, plus lite nördig med stora glasögon. Men kid was all right alltså. Kid was all-right.