Konserten var fantastisk.
McCoy Tyner - pianist, John Coltrane-sidekick och levande jazzlegend - har en väldigt speciell spelstil. När han är som bäst kommer han in i ett märkligt mode, tonerna forsar fram i en stadig men lugn ström, han vänder på några få ackord och han byter så snabbt och spelar sin vamp så många gånger att det till slut känns som ett enda ackord, en enda mäktig horisont. Det är en takt som upprepas och upprepas tills man slutat bry sig om hur länge det hållit på, det blir som ett jazzigt mantra, och man gör associationer till afrobeat eller techno eller indisk musik men det är ändå något annat, något unikt. Det är vackert, det är episkt, det är gripande. Och glädjande nog har han inte förlorat förmågan att spela så, trots att det var snart 50 år sedan han slog igenom.
Jag skulle gärna höra en solokonsert med Tyner, som såg ut att tyna bort, en mager liten gubbe som inte alls hade generationskamraten Allen Toussaints elegans och pondus. Nu blev det något annat, men också otroligt bra. En soft basist (som fjäskade för svennebananpubliken genom att inkorporera Beatles "Day tripper" i ett solo), en bra trummis, en saxofonist som såg ut som den galne profeten i "Den mystiska stjärnan" (han som slår TIntin i huvudet med en gonggong) samt en gitarrist - och det var ingen mindre än Bill Frisell. Frisell är en genomsympatisk kille som brukar experimentera med country och diverse gitarrljud, men är i grund och botten en stabil jazzman som spelar melodiöst och mjukt. Det skar sig lite mot McCoy Tyners mer meditativa typ av låtar, men de möttes på halva vägen kan man säga. Frisell är skitbra - jag hade gärna sett en solokonsert med honom också för den delen. Nu fick jag ett möte mellan två olika jazzvärldar, och det var både intressant och njutbart.
Imorgon är det Abdullah Ibrahim - kanske den ende personen i världen som beundrar Duke Ellington mer än jag - och Sonny Rollins. Lär bli fett. Frågan är dock om jag hinner se dem, jag hade tänkt hänga lite med min kära syster som är i stan. Men men. På söndag är det Raphael Saadiq och Erykah Badu, det kan gymnasisten i mig faktiskt inte fronta på. Jag älskar den här festivalen.
Droppa gärna lite album- och spårtips för ett jungfruligt jazzöra.
- J.