Man blir lycklig av att det är sol och att det är jättemycket folk - eftersom jazz är utrotningshotat så är en arrangör av en jazzfestival i Sverige per definition en dåre och en underdog, och givetvis älskar man och håller tummarna för honom. Jag blev ändå lite förbluffad av att det var så mycket folk - älskar såhär många människor jazz? Eller har alla den sympatiska instinkten att förknippa "sommarmys" med "dimsjuackord och trumsolon"? Det var alla möjliga sorters människor där. Medelålders par som håller om varandra och gungar försiktigt till musiken. Killar med väldigt mycket skägg eller (inte och) väldigt långt hår. Snygga indietjejer med korta pojkvänner. Emo-ungdomar som går musiklinje på folkhögskola. Gubbar med hatt eller (inte och) hawaiiskjorta. Samt en lång, smal, kostymklädd, mustaschprydd, glasögonbärande svart man som var stupfull och hade på sig ett stort plasthalsband.
Jag var där för att se Allen Toussaint. Men först köpte jag en kolgrillad hamburgare som var MAGISKT god (även om jag fick vänta länge på den), och en kall öl till det, mums. Jag satt på en bänk i solen framför stora scenen och avnjöt livets goda, och efter ett tag kom de två stockholmsjournalisterna David Djuphammar och Sebastian Suarez-Golborne. Vid den tidpunkten hade Allen och hans band redan gått på scenen och kört ett par låtar, och mitt huvud bobbade hit och dit. Shit vad bra det var. Så funky. Han spelade ett par låtar från den underbara "The Bright Mississippi", men det var lite misslyckat eftersom de flesta i publiken inte närde en Buddy Bolden-romantik och drömmar om att dansa i ett begravningståg. Desto större gensvar fick de svängiga bluessoullåtarna, och why not. Bandet var fantastiskt och saxofonisten spelade precis så som man ofta inbillar sig att Clarence Clemons gör, när han i själva verket bara är keff.
Det har tagit tid för mig att lära mig uppskatta musik som är rak, enkel, glad och mer eller mindre uppenbart utgår från bluestolvan. En tjejkompis till mig säger att hon tappar intresset för killar när hon kan se igenom dem (eller var det killar som inte kan se igenom henne? Minns inte...) och så kan jag känna för musik ibland: jaha, där är rytmen, där är ackorden för versen, då kommer refrängen låta ungefär sådär, ja det gjorde den, där går melodin upp, nu kommer den gå ner, ja det gjorde den, nu sjunger han "true", det rimmas på "you". Det är som soduko. Man scannar av sin motståndare, löser pusslet, och efteråt står man där med något som känns totalt omystiskt och banalt. Jag tycker om musik som jag inte fattar. Musik som får mig att snurra och falla. Som Kafka Tamura i Haruki Murakamis "Kafka på stranden", han blir helt besatt av de två ackorden som utgör bryggan i låten "Kafka på stranden" eftersom de låter helt utomjordiska och ändå så outsägligt vackra och perfekta.
Vad jag skulle komma till var: det har varit svårt för mig att uppskatta simpel feelgoodmusik som består av tre slitna durackord och ett riff. Men jag uppskattar det nu, jag vet inte när det började, kanske när jag hörde Fats Dominos "Have you seen my baby" eller Jimmy Souls "If you wanna be happy", eller kanske när jag kom på mig själv med att gilla "Da doo ron ron" mer än "I wish I never saw the sunshine", eller kanske var det när den första "London is the place for me"-samlingen kom. Jag tror att jag slutade ställa omöjliga krav på popmusik efter att jag på allvar börjat lyssna på klassisk musik - i Debussys harmoniska labyrinter kan jag gå vilse hur mycket jag vill, och när jag sen hör en vanlig rocklåt uppskattar jag den för allt det som Debussy inte är. För vad finns i en enkel poppig rocklåt när den är riktigt bra? Sväng. Glädje. Sex. Ungdom. Spontanitet. Energi. Allt det fanns i den musik som 70-plussaren Allen Toussaint spelade idag.
Den musiker som gör rock'n'roll och tänker att han eller hon ska göra något odödligt, tidlöst mästerverk tänker fel, eftersom en av tjusningarna med musiken är att den kanske bara är bra just här och nu. Att den är inte djup, att den är inte "bra", att det bara är en jävligt svängig och sexig och grym låt. När Allen Toussaint skrev och producerade "Get out of my life" åt Lee Dorsey tänkte han förmodligen inte att han skulle göra ett tidlöst mästerverk, han tänkte förmodligen mer på snabba pengar och fullpackade dansgolv, och just det gör låten så bra, så stark, så komplett. Feelgoodmusik från New Orleans är popmusik när den är som renast, eftersom den är den totala antitesen till allvarlig och vacker musik.
Hemligheten bakom rock'n'roll - eller blues eller soul - är att det inte är musik för musikens skull. Det handlar om viktigare saker än musik eller konst, det handlar om människor. Det finns konst som kan gestalta livet, förklara livet, på sätt och vis ersätta livet (typ Beethovens nionde symfoni). Rock'n'roll gör inte det, det är inte starkt nog att klara av den bördan, istället är det ett soundtrack till livet, ett komplement. Det är ingenting utan sitt sammanhang, utan festen och dansen och den snygga tjejen som man vill gå hem med. Okej, all rock handlar inte om sex. Men Bowies "Low" och "Heroes" är ingenting utan Berlin och de associationer som väcks i lyssnarens huvud. Och Dylans musik är ingenting utan orden som han sjunger - det andra, det vill säga musiken, är bra men inte tillräckligt bra för att stå på egna ben. Det är fortfarande ett sammanhang, något externt, som krävs för att vi ska orka bry oss.
Och det fina med New Orleans-pop (eller rock'n'roll eller bluessoul eller vad vi ska kalla det) är att det är den musik som anstränger sig minst för att hitta ett intressant sammanhang. Det är musik som ställer konflikten populärmusik vs konstmusik på sin spets. Det är 0% intellekt och 100% libido. Det är musiker som inte sticker under stolen med att de ger sig ut på vägarna och ställer sig på en scen för att de vill ha kul och styra upp ett ragg. De är glada, de spelar skitbra, men det är inte det viktiga. Att kämpa för att blir världens bästa musiker - orka! Lämna det till jazzlinjerna på folkhögskolorna. Nej, det man kämpar för är att få ett bra liv. Med allt vad det innebär för musikern i fråga - det var kanske en grej för James Brown och en annan grej för Håkan Hellström.
Det här blev lite längre än vad jag hade tänkt. Måste bara säga en sista grej: gå nu inte och tro att all klassisk musik är pretentiös och högstämd, exempelvis Haydn eller Jean Xavier Lefèvre bygger liksom Allen Toussaint musik på ren och oförfalskad livsglädje. Att något är pretentiöst behöver inte heller betyda att det är dåligt. Och, sist men inte minst, det finns faktiskt popmusik som lyckats kombinera rockens attribut med l'art pour l'art och ändå gjort väldigt bra musik, jag tänker på Eggstone eller Grizzly Bear. Så allt är inte svart eller vitt. Men om jag inte fick generalisera lite så hade det här inte varit en blogg.
PS bästa låten som Allen Toussaint spelade var kanske ändå "With you in mind". En ballad!
såg du mccoy tyner?