Jag försökte få med mig min vän Petter på dagens konsert, men han hade en fix idé om att det skulle vara någon sorts klarinettorgie så han lade benen på ryggen. (Befängt, med tanke på att endast två av festivalens fem dagar innehåller verk med klarinett.) Så jag gick själv och det var lugnt. Det var i Allhelgonakyrkan, en fin liten kyrka alldeles vid Skanstull. Tydligen har de alla sina konserter där och blir väl lite sponsrade; Gud har den goda smaken att ge tummen upp till kammarmusik. Publiken hade en stabil medelålder på 60 och en kvinna såg förskräckt ut och svarade nej på engelska när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig. Mannen med de svarta ögonen.
Kvällens två verk var två pianotrios. Den första, i H dur, komponerade Johannes Brahms 1853-1854 när han var i 20-årsåldern och det var precis när hans mentor - och maken till kvinnan som Johannes var kär i - Robert Schumann tog det slutliga steget in i sin psykiska sjukdom. Tungt och sorgligt, men också spretigt och lite småtrist på sina ställen. Det andra verket som framfördes, en pianotrio i C dur, tillkom över 30 år senare och Brahms var här ett proffs på ett annat sätt. Den var mäktig och medryckande och faktiskt bättre - den förutsägbara åsikten är ju att det som är ungt och oslipat är det finaste, fast just när det gäller en sån avancerad sak som flerstämmig komposition i sonatform så tror jag att faktiskt att man bara blir bättre ju längre man håller på. (Därför är det så FRUKTANSVÄRT frustrerande att den megabegåvade Schubert dog när han bara var 31.) Pianisten, cellisten och violinisten var alla bra och på hugget. Det var en bra konsert.
Triangeldramat Robert Schumann-Clara Schumann-Johannes Brahms upphör aldrig att fascinera mig. "Man borde skriva en bok om det" tänkte jag tills jag insåg att det redan skrivits en sådan ("Clara Schumann och hennes tre män" av Tin Andersén Axell från 1997; den tredje mannen är Claras far som var emot giftermålet mellan henne och Robert). Man borde göra en musikal om det, tänkte jag tills jag insåg att det finns roligare och mer lämpliga saker att göra musikal om. Men man kanske borde göra en film eller en teaterpjäs om det - och då skulle jag utan tvekan ha Claras extremt vackra variationer på ett tema av Robert Schumann (som hon komponerade 1853) interfolierade med handlingen. Det är korta, variationerna - bara små snuttar på en minut. Men att ha en ny variation mellan varje scen, det vore perfekt.
Jag undrar vad som försiggick i Clara Schumanns huvud när hon komponerade de där variationerna - var det för att hylla sin allt sjukare make, försöka ge honom en värdig och respektingivande gestalt? Eller var det ett sätt att påminna sig själv om att hon älskade honom, besvärjelser för att hålla den unge vännen Johannes Brahms på avstånd? Eller var det bara någonting hon svängde ihop en eftermiddag för att hon var på gott humör och ville lira lite piano? Ah, jag vet inte. Ingen vet. That's the beauty of it.