Men i Wien betyder de något. Utanför parlamentet en stor staty av en centurion med ett enormt svärd. Imperium innebär att härska, att befästa makt, att bruka våld, att kriga. Jag var i Schönbrunn och fick dåliga vibbar, det kändes konstigt att betala inträde för att titta på hur gyllene och vackra de kejserliga vardagsrummen såg ut, man kände sig som en beundrande undersåte, det kändes som att de vann till slut ändå, habsburgarna som ärvde sin makt och konserverade en ordning som var motsatsen till demokrati. Jag har aldrig varit i Versailles, men jag kan tänka mig att de vibbarna finns där också, men inte bara de vibbarna - det finns ju typ Phoenix och Sofia Coppola också, det finns något ungt och gött också. Det handlar inte om att jämföra Wien med Paris (lite taskigt i så fall), men det var intressant att notera den här skillnaden. Paris är delvis en tidsmaskin, delvis en stad för alla tider. Wien är 100% tidsmaskin.
Heldenplatz och Neue Burg, som tillhör de sista byggena som kejsar Josef Franz hann med innan kriget bröt ut och han fördrevs, är en historisk plats för att Hitler proklamerade anschluss där inför tiotusentals wienare 1838. Mindre charmigt men inte mindre intressant än triumfbågen, om man säger så. Och medan Marais i Paris är 100% toppenmysigt är de judiska kvarteren i Wien nästan helt öde. 65.000 judar mördades i Österrike. Jag var i Freuds lägenhet, hans hatt och käpp hängde fortfarande kvar på hatthyllan. Han fick nog inte många minuter på sig att packa ihop och sticka.
Som en fantastisk kontrast till allt detta finns konsten. Secession-gruppen som gjorde revolt mot unkna konstideal under åren runt sekelskiftet, med sin syn på måleri, arkitektur och dekorationer som lika mycket konst allting. Jag såg otroliga tavlor av Klimt och Schiele på Belvedera-muséet, och i källaren i den kubliknande gamla Secession-byggnaden såg jag Klimts Beethovenfris, en av de mest häpnadsväckande konstverk jag sett. På tre väggar om totalt 36 meter ger Klimt oss sin tolkning av Beethovens nionde symfoni och av mänsklighetens utveckling (!). Från lyckligt omedvetet slumrande till mänsklighet, sårbarhet, fruktan, makt, materialism, galenskap, ångest och som en räddning: poesin och musiken, destinationen för all mänsklighet (eller för en ensam vilsen individ). Förtvivlan försvinner, en kör av änglar sjunger om lycka och den lyckan behöver inte handla om kärlek för hela mänskligheten och yada yada - den kan kapslas in i kärleken mellan två personer (den sista bilden är ett par som omfamnar varandra). Det var en radikal och fortfarande helt unik tolkning av Beethovens nionde symfoni, och jag blev helt upprymd av den. Klimt alltså, han var inte bara konstnär, han var en visionär musikkritiker dessutom!
Den klassiska musiken märks också i Wien. Så fort man gick av flygplanet möttes man av turistinriktade presentbutiker som heter "Mostly Mozart" och ölställen som heter "Brahms bar". Fy fan. På gatorna går det kommunanställda män utklädda i 1700-talsoutfit för att ge lite stämning av wienklassicism, och på Schönbrunn gjorde de sitt bästa för att kidnappa Mozart och få honom till en av dem, en som var av samma slag som de hårda härskarna. Med andra ord: man får vara på sin vakt. Jag säger som Bob Dylan: I'll keep it with mine. Kom inte och pracka på mig er version av musik som är helig, med era äckliga kommersiella ambitioner. Ni förstår ingenting. Eller tyck vad ni vill, jag bryr mig inte, jag sätter på mig min ipod och höjer volymen. Ja, Mozart och Haydn och Beethoven och Schubert tillhör Wien, men de tillhör inte det Wien. De tillhör mig. De tillhör ett Wien som jag har inom mig. Det var detta Wien som jag ville uppleva, och jag fick också uppleva det, men man fick vara försiktig, man fick vara på sin vakt. Fast det gäller inte bara för Wien, det gäller även idiotiska kritiker och universitetslärare i Sverige och antagligen i hela världen. Det är skrämmande hur mycket de som arbetar med klassisk musik gör för att devalvera och desarmera musiken. Jag blir så arg när jag tänker på det.
Jag hann inte göra allt i Wien, jag vill tillbaka. Jag vill till kyrkogården och ägna några minuter framför Beethovens grav och framför Schuberts grav. Jag vill till operan och kanske se Tristan & Isolde, jag vill tillbaka till Musikverein och se en maffig symfonikonsert (såg en fantastisk pianorecital där nu), och jag vill åka ut och kolla på Otto Wagners hus och kyrkan han ritade. Men skit samma, det var ändå en grym resa. Schnitzeln var god, ölet var fint, Beethovenpianisten var ljuvlig, gulaschen var härlig, den gotiska katedralen var mörk, apfelstrudeln var enorm, glüweinet var varmt, luften var kall, julstämningen var på topp och i kvällsbelysningen såg rådhuset ut som Disneyland.
Freuds favoritcafé, Landtmann. Soft ställe.
I'm tellin' ya alltså...
Åh, bara en liten orkester som spelade några sorgliga marscher för oss glühweindrickare på torget.
American Bar med sin underbara interiör från 1908. Tog en whiskey och kände mig som Donald Draper.
Ett Beethovenmonument. Ändå ett Beethovenmonument liksom. Fatta att de har en staty över Goethe också! Lite fult att försöka claima honom, bara för att han skrev på tyska liksom? Var han ens i Wien en enda gång?
Belvedere, där de hade fantastiska målningar av Klimt ("Kyssen"!), Schiele och Kokoschka. Och den här bisarra porriga sfinx-statyn.
Hemma hos Freud. Det var faktiskt riktigt ballt att se hans lägenhet.
Gyllene salen i Musikverein! Jag var tvungen att smita in och ta en bild...
... för det var till en konsert i den mindre Brahms-salen som vi hade biljetter till. Den här tjejen var så himla cool och säker när hon brände av Beethovensonat efter Beethovensonat. Lite Rachmaninov och Manuel de Falla också, det var lite mer blandad kompott, men jag gillade ett de Falla-stycke som lät lite som Satie.
Schönbrunn sett från en kulle i den enorma trädgården. Ändå gött med decemberdimman.
I trädgården hade de en del roliga saker, som den här helknäppa fejkade "romerska ruinen" från 1700-talet! Alltså 100% fejk. På baksidan är marmoret inte alls så smutsigt, etc.
Sperl, Hitlers favoritcafé. Ärligt talat, det var ett nice ställe! Här står servitriserna och röker och ser blasé ut. I förgrunden biljardbord och en grej som var sympatiskt vanligt förekommande: ett bord fullt med dagstidningar.
PS Bra Wienmusik:
Haydn - symfoni nr 48, "Maria Teresia". Andrasatsen är helt gudomlig, men även den första är bra. Maria Teresia var kejsarinna i the Holy Roman Empire på 1700-talet. När hon hälsade på i Esterhaza-slottet där Haydn jobbade spelade han den här symfonin för henne. Jag tror inte att han var rojalist, jag tror bara att han ville att hon skulle ha a good time.
Mozart - pianokonsert nr 18. Av Mozarts 27 pianokonserter är framförallt nr 14 till 25 av intresse. Förstasatsen på den här har jag haft i huvudet hela helgen. Mozart alltså, ständigt underskattad, inte minst av mig själv.
Beethoven - symfoni nr 9, den med den feta kören i slutet. Klimt har fått mig att lyssna om och om igen på den. Annars håller jag på att beta av hans pianosonater just nu. Alfred Brendels inspelningar finns på Spotify.
Schubert - den oavslutade symfoni nr 8, herregud vad bra den är. Bara två satser, men de är helt perfekta. Men om ni är lite trötta på symfonier så kan ni ju lyssna på "Forell"-pianokvintetten, den är trevlig.
Schumann - pianostycket "Faschingsschwank aus Wien", som handlar om karnevalen i Wien. Schumann är inte en av de mest begåvade tonsättarna, men av någon anledning en av de jag tycker bäst om ändå.
Brahms - cellosonat nr 2 i fiss-moll. Riktigt bra, speciellt den långsamma satsen.
Mahler - symfoni nr 4. Han var hippast i stan runt 1900, så det är klart att han måste vara med på en sån här lista. Han var också chef för Wiens operahus under några år.
Men va fan, Haussmann byggde ju moderniteten. Paris är den moderna stadens nollpunkt.