Det är så lätt att avfärda allt som är konstigt och modernt som innovation för innovationens skull - kokett - ytligt. Men sanningen är att det inte går att säga vilka av alla innovationer som kommer att få fäste och bli startskottet för en ny härlig gren av kulturen, och vilka som faktiskt är dagsländor och av ringa intresse. Poängen är att man inte i förväg kan avfärda allting som fånigt och meningslöst. Jag är själv inget stort fan av språkmaterialism och metaromaner - men vad vet jag, hur många såna böcker har jag läst egentligen? Och även om jag hade läst alla såna böcker och kommit fram till att de flesta var ganska usla, vad är det som säger att genren inte kan komma att göras på ett bättre sätt? Som UK Garage: det tog tio år innan det blev finfin dubstep, innan dess fick man dras med en hel hög halvkassa låtar, men det var värt väntan. Man måste låta saker och ting utvecklas, och framförallt, man måste låta folk göra precis vad de känner för. Det är så kefft att slänga ett darrande pekfinger i luften och hojta om att det råder en alarmerande brist på God Litteratur.
Jag pratade nyss med min syster och hon sa en rätt bra sak: det är helt bisarrt att manifestet jämförs med Dogma-manifestet, för det handlade ju om att bryta med allt det gamla, komma med något nytt, något fräscht. Även andra manifest, som surrealisternas dito från 20-talet, hade ju den målsättningen. Det här manifestet handlar om motsatsen, om att gå tillbaka till något som enligt författarna är förlorat. Det handlar om nostalgi. Don't get me wrong - jag älskar bra berättelser i den gamla goda mittenav1800talettillmittenav1900talet-traditionen, vem gör inte det. Skriv en bra sån bok och jag läser den. Alla läser den. Men det känns så snävt att tycka att det är det enda sättet som böcker ska skrivas på. Så... trist. Säga vad man vill om Daniel Sandströms självmedvetna påhitt, men han måste i alla fall haft kul när han skrev dem. Samma sak med Jonas Hassen Khemiri och hans utstuderade "blattesvenska" (ett ord som förhoppningsvis inte kommer överleva till nästa decennium) i "Ett öga rött".
OK, det om det. En anna sak: häromdagen lyssnade jag på en sommarpratare för första gången i år. Jag vet, pinigt, men min radio i köket är död, min dator har inget ljudkort (!) och av någon sjuk anledning går det inte att ladda ner radioprogrammen som podcast till min ipod, varenda gång jag försöker mig på något sånt startas Quicktime som helt puckat tror att jag vill streama podcasten direkt (vem i h-e vill det?). I alla fall, jag lyssnade på podcast på min mer lyckligt lottade flickväns iPhone, och jag lyssnade på Frida Hyvonen. Rätt bra, rätt intressant, men jag tänkte på en sak: vad mycket hon snackar om sitt utseende. "När det är vinter blir jag så ful att spegeln spricker." "När jag var liten var jag så tjock." Man fick intrycket av att hon tänker väldigt mycket på sitt utseende. Vilket iofs inte kommer som någon stor överraskning, hon är ju alltid extremt välklädd.
Jag och Caroline höll på att deala med SVT om att göra ett tv-program häromåret, det blev tyvärr aldrig av. Men ett av de återkommande inslagen i varje program skulle vara att Frida Hyvonen, Lisa Milberg och Liselotte Watkins- Sveriges mest välklädda tjejgäng - sitter på ett café och snackar. Alla är vrålsnygga och alla berömmer varndras plagg och alla avslöjar stolt var de har köpt det:
- Den här är från Ann-Sofie Back.
- Åhh! Och var köpte du den där?
- Den här? Den här köpte jag second hand i Berlin.
- Åhh! Och var köpte du den där?
- Den här? Den är från MQ!
- (tystnad)
Och varje sån scen skulle alltså sluta med en extremt awkward tystnad. Ni vet, plågsam Ricky Gervais-humor. De två andra i gänget skulle börja titta lite nervöst på sina klockor eller ut genom fönstret, medan hon som sa att hon köpt sitt plagg på MQ skulle ha ett ansiktsuttryck som gick från "what did I do?" till ett "oj då". HA-HA, det är inte lätt att vara i topp!
Blev först glad när jag läste det, sedan en aning skeptisk. Jag håller med dig, men alla som kämpar mot den förhatliga deckarskiten ligger i alla fall på plus hos mig.