R&B mår annars inte tipptopp just nu. 2006 och 2007 var guldår, 2008 var lite sämre och i år är det ännu sämre. Alla sliter och drar i The-Dream & Tricky Stewart och Kanye West, eftersom de är de enda som fortfarande tycks kunna kombinera genuin hitkänsla med ett fräscht sound, och konsekvensen blir att de släpper typ alla låtar de har på lager, även sånt som inte alls är särskilt bra. Så känns det i alla fall. Det är talande att årets största och tveklöst bästa R&B-skiva är Maxwells comebackalbum, som inte låter det minsta modern utan snarare som ett antal variationer på D'Angelos "Send it on". Men både Ciaras och Keri Hilsons skivor var besvikelser, Nelly Furtados kommande skiva är helt på spanska (inga Timbaland/Danja-dängor där antar jag), Mary J Blige börjar mer och mer likna Tina Turner, Ne-Yo blir mer och mer norsk, Chris Brown är en hustrumisshandlare, och Missy Elliotts kommande skiva lär bli mer nostalgisk än fet. Det enda vi kan hoppas på är Mariah Careys skiva. Trey Songz och Mario släpper också skivor snart, you never know, de kanske är bra (Treys "LOL Smiley Face" var i alla fall lite kul). Jag hoppas i alla fall att vi får höra mer från Mike Schulz, hans sound känns som något nytt. R&B anpassad efter de senaste årens sjungande-rappare-trend, och med andra ord mer hiphopinfluerad än vad de flesta producenter vågar vara, inklusive den numera så populistiske Timbaland.
Hiphopen är dock inte i farozonen. Det finns rappare, det finns producenter, och det finns hits. Gucci Mane, OJ da Juiceman, Zaytoven och Souljaboy Tellem är ju tveklöst en väldigt charmig skara. Playboy Tre står för en trend som jag hoppas kommer bli ännu större, nämligen att rappa om att vara vuxen och ha everyday issues, snarare än att skryta och vifta med platinahalsbandet som man leasat. Ryggsäcksrapparna närmar sig gangstarapparna (Wale och Lupe) vilket också är kul, och rent allmänt har den nya generationen rappare mycket personlighet (Drake och B.o.B.). Och till och med gamla rävar som Raekwon och Mos Def har tagit sig i kragen. Nej, jag tror på hiphopen, det måste jag säga.
PS en seriös fråga: varför spelas inte hiphop och R&B på "vanliga" ställen? Det är klart att det finns klubbar som Yes och sånt om man vill gå ut och dansa, men om man bara vill softa, dricka en öl eller en gin & tonic, snacka med sina kompisar och have a few laughs på en lördagkväll - då är det kört. Av någon anledning anses rock och indie vara mycket bättre loungemusik än hiphop och R&B. Tänk vad grymt det hade varit om typ Pet Sounds Bar hade spelat Jeremih och Drake på lagom volym istället för, ja, det de nu spelar, ni vet. Alltså inget ont om indie, men jag tycker att det är trist att det finns skitmycket bra modern musik som man aldrig får höra ute, trots att det är väldigt lättillgänglig musik. Visst, man kan gå till ett svennigt ställe och få höra Beyoncé och Rihanna, men man kanske vill ha lite roligare saker än så? Think about it, krögar-Stockholm.
LeToya:s Lady Love är bra. Fast Trey Songs nya är ingen rolig historia.