Davs. De seneste dagerne har jeg set fire fede filmer.
På planet mellan USA och Europa tröstade jag mig med a) Bach och Aphex Twin i hörlurarna, samt b) Air France fantastiska service. De serverade boeuf bourguignon som faktiskt var hur gott som helst, det röda vinet var inte dumt heller. Och deras utbud av filmer, tv-serier, skivor och radiokanaler - varje säte hade en egen liten skärm - var ett veritabelt smörgåsbord. De hade många filmer som jag velat se länge, men valet blev till slut "Coraline" som jag grämer mig för att jag missade på bio (min lillebror har blivit för stor för att se animerade filmer). Hur som helst så var den svinbra. Fin saga. Extremt välgjord. Cool huvudperson som varken var stereotypt "hjälplös flicka" eller klatschigt girl power-tuff. Fin musik av Bruno Coulais - frassen som samplades av rapparen Shurik'N (den fantastiska "Samurai") innan han gjorde en hel skiva tillsammans med Shurik'Ns kollega Akhenaton. Teri Hatcher (Desparate Housewives) i dubbelroll som blasémamma och psykomamma, bra casting. En talande katt - trevligt för oss som gillar Hoffmann, "Kafka på stranden" och Miyazaki. Visuellt helt stunning, och som berättelse sjukt spännande. Toppfilm!
Efter att jag kommit hem från NY blev jag sjuk i några dagar. Jag trodde att jag fått svininfluensan och adopterade raskt smeknamnet "svinet" innan det visade sig vara falskt alarm - vanlig svennig feberförkylning. Hur som helst så stannade jag inne några kvällar (ett sadistiskt straff för en clubhopper som jag) och såg på några filmer som jag tänkt se i ett halvår. I fredags blev det "All the king's men" från 1949 (det kom en remake med Sean Penn häromåret men den vill jag inte veta av), otroligt bra film. Handlar om idealism kontra cynism, och den handlar om amerikansk politik. Har för mig att jag läst någon gång att den väckte rabalder när den kom, för det var den första filmen som gjordes där en politiker porträtterades som en osympatisk person som inte bättrar sig mot slutet (Frank Capra-modellen). Nej, den här filmen har fräckheten att visa människor som de verkligen är, den är rå och berörande. Kärlekshistorien som flätats in i handlingen, och även journalisten som helt logiskt skänker filmen ett berättarjag, är suveränt hanterade. Top notch manus, top notch skådespelare (både manlig huvudrollen och kvinnliga birollen fick Oscar, framförallt hon förtjänade det), top notch film helt enkelt. Undrar om inte 40-talet var bästa filmdecenniet ändå? Jag brukar fegt säga att "perioden 1930-1960" var Hollywoods bästa, men på 50-talet gjordes det så många fjantiga filmer och på 30-talet så många som idag känns... rätt stela.
Igår såg jag Carol Reeds "Odd Man Out" från 1947. Shit vilken bra film. Carol Reed - det är en man - gjorde "Den Tredje Mannen" som ju är helt fantastisk, men Odd Man Out som kom ett par år före är faktiskt minst lika bra. James Mason älskar man ju - älskar scenen i "North by Northwest" när han och Cary Grant möts första gången och båda får luften att vibrera av gentlemannacharm - och här har han en ganska intressant huvudroll. Han är ledare för en IRA-grupp som rånar en bank i en irländsk stad för att finansiera sin verksamhet, men han har varit borta länge från gamet och får paniksvindel, blir stannad av en banktjänsteman, börjar bråka och dödar stackarn. Han blir dock skjuten innan dess, och eftersom hans kumpaner inte väntar på honom driver han omkring i staden, gömmer sig, väntar på att dö. Samtidigt som både polisen, IRA-kompisarna och en väldigt söt och väldigt förälskad ung irlänska letar efter honom. Filmen utspelar sig under ett dygn och är helt fenomenalt spännande. Mason är perfekt som antihjälten som stundom framstår som Jesus på väg till korsfästelsen, och filmen aktualiserar många frågor om empati: ska vi hjälpa den här stackars mannen, trots att han rånat och tagit en annan mans liv, frågar sig människorna som hamnar i hans väg. Extra plus för det suggestiva fotot och den känsligt komponerade musiken - vid ett tillfälle letar tjejen desperat efter Mason på ett swingdiskotek, och då spelas en maniskt upprepande swingtakt, den glättiga musiken är precis så outhärdlig som glad musik upplevs när man har ångest och inte vill höra den. Slutet på filmen är också bara ett stort: oj! Och sen: wow. Vilken bra film.
Och nu ikväll gick den svenska dokumentären "Bedragaren" på tv, kunde inte missa den. Den var konstant underhållande. Jag orkar inte skriva så mycket om den för ni vet nog det mesta - Fredrik Strage gav den högsta betyg i DN i vintras har jag för mig - men alltså, alla som har den minsta kärlek för Malmö och old school malmöiter bör se den. För er som inte vet: det finns ett Malmö som inte handlar om att bo nära Möllan, odla dreadlocks och leva i ett anti-heteronormativt förhållande. Det finns ett Malmö som ligger hyfsat nära "Berit hälsar"-klippet på YouTube. Omg vad jag älskar Skåne.
På planet mellan USA och Europa tröstade jag mig med a) Bach och Aphex Twin i hörlurarna, samt b) Air France fantastiska service. De serverade boeuf bourguignon som faktiskt var hur gott som helst, det röda vinet var inte dumt heller. Och deras utbud av filmer, tv-serier, skivor och radiokanaler - varje säte hade en egen liten skärm - var ett veritabelt smörgåsbord. De hade många filmer som jag velat se länge, men valet blev till slut "Coraline" som jag grämer mig för att jag missade på bio (min lillebror har blivit för stor för att se animerade filmer). Hur som helst så var den svinbra. Fin saga. Extremt välgjord. Cool huvudperson som varken var stereotypt "hjälplös flicka" eller klatschigt girl power-tuff. Fin musik av Bruno Coulais - frassen som samplades av rapparen Shurik'N (den fantastiska "Samurai") innan han gjorde en hel skiva tillsammans med Shurik'Ns kollega Akhenaton. Teri Hatcher (Desparate Housewives) i dubbelroll som blasémamma och psykomamma, bra casting. En talande katt - trevligt för oss som gillar Hoffmann, "Kafka på stranden" och Miyazaki. Visuellt helt stunning, och som berättelse sjukt spännande. Toppfilm!
Efter att jag kommit hem från NY blev jag sjuk i några dagar. Jag trodde att jag fått svininfluensan och adopterade raskt smeknamnet "svinet" innan det visade sig vara falskt alarm - vanlig svennig feberförkylning. Hur som helst så stannade jag inne några kvällar (ett sadistiskt straff för en clubhopper som jag) och såg på några filmer som jag tänkt se i ett halvår. I fredags blev det "All the king's men" från 1949 (det kom en remake med Sean Penn häromåret men den vill jag inte veta av), otroligt bra film. Handlar om idealism kontra cynism, och den handlar om amerikansk politik. Har för mig att jag läst någon gång att den väckte rabalder när den kom, för det var den första filmen som gjordes där en politiker porträtterades som en osympatisk person som inte bättrar sig mot slutet (Frank Capra-modellen). Nej, den här filmen har fräckheten att visa människor som de verkligen är, den är rå och berörande. Kärlekshistorien som flätats in i handlingen, och även journalisten som helt logiskt skänker filmen ett berättarjag, är suveränt hanterade. Top notch manus, top notch skådespelare (både manlig huvudrollen och kvinnliga birollen fick Oscar, framförallt hon förtjänade det), top notch film helt enkelt. Undrar om inte 40-talet var bästa filmdecenniet ändå? Jag brukar fegt säga att "perioden 1930-1960" var Hollywoods bästa, men på 50-talet gjordes det så många fjantiga filmer och på 30-talet så många som idag känns... rätt stela.
Igår såg jag Carol Reeds "Odd Man Out" från 1947. Shit vilken bra film. Carol Reed - det är en man - gjorde "Den Tredje Mannen" som ju är helt fantastisk, men Odd Man Out som kom ett par år före är faktiskt minst lika bra. James Mason älskar man ju - älskar scenen i "North by Northwest" när han och Cary Grant möts första gången och båda får luften att vibrera av gentlemannacharm - och här har han en ganska intressant huvudroll. Han är ledare för en IRA-grupp som rånar en bank i en irländsk stad för att finansiera sin verksamhet, men han har varit borta länge från gamet och får paniksvindel, blir stannad av en banktjänsteman, börjar bråka och dödar stackarn. Han blir dock skjuten innan dess, och eftersom hans kumpaner inte väntar på honom driver han omkring i staden, gömmer sig, väntar på att dö. Samtidigt som både polisen, IRA-kompisarna och en väldigt söt och väldigt förälskad ung irlänska letar efter honom. Filmen utspelar sig under ett dygn och är helt fenomenalt spännande. Mason är perfekt som antihjälten som stundom framstår som Jesus på väg till korsfästelsen, och filmen aktualiserar många frågor om empati: ska vi hjälpa den här stackars mannen, trots att han rånat och tagit en annan mans liv, frågar sig människorna som hamnar i hans väg. Extra plus för det suggestiva fotot och den känsligt komponerade musiken - vid ett tillfälle letar tjejen desperat efter Mason på ett swingdiskotek, och då spelas en maniskt upprepande swingtakt, den glättiga musiken är precis så outhärdlig som glad musik upplevs när man har ångest och inte vill höra den. Slutet på filmen är också bara ett stort: oj! Och sen: wow. Vilken bra film.
Och nu ikväll gick den svenska dokumentären "Bedragaren" på tv, kunde inte missa den. Den var konstant underhållande. Jag orkar inte skriva så mycket om den för ni vet nog det mesta - Fredrik Strage gav den högsta betyg i DN i vintras har jag för mig - men alltså, alla som har den minsta kärlek för Malmö och old school malmöiter bör se den. För er som inte vet: det finns ett Malmö som inte handlar om att bo nära Möllan, odla dreadlocks och leva i ett anti-heteronormativt förhållande. Det finns ett Malmö som ligger hyfsat nära "Berit hälsar"-klippet på YouTube. Omg vad jag älskar Skåne.