Alltså, jag måste säga detta: han lyckades lura mig med "Kingdom Come". Jag var så glad att han var tillbaka, nu skulle allt bli som vanligt, en skiva strax innan jul varje år igen, fullproppad med svordomar, fyndiga rim och läckra beats. Men vet ni vad det var som? Det var som när Ludwig XVIII insattes som kung över Frankrike efter att man gjort sig av med Napoleon. Han levde i exil under hela revolutions- och Napoleontiden, och regerade sedan från 1815 till 1824. Men det var liksom fake, en relik från en gammal tid, en konstig symbol för något som inte finns längre.
Jay-Z var jäkligt smart som gick i pension när han gjorde det, för han fick chansen att välja sitt öde själv, regissera ett lyckligt slut på filmen som var hans karriär. Men eftersom han inte var mer än människa kunde han inte hålla sig ifrån gejmet, kanske inte så mycket för att han älskade musik som för att han älskade tävlingsmomentet i raptoppen och hade ett stort ego. Men tyvärr - någonting hade hänt. Han hade blivit vuxen, normal, smart. Börjat tänka på politik, livspartner, framtiden och annat som inte har ett skit att göra med rap. Han hade passerat en gräns och skulle aldrig mer kunna göra en låt där refrängen rimmade "nigga" med "nigga" (eller möjligtvis med "Jigga"). Han visste för mycket, tänkte för mycket, och var därmed chanslös mot de unga rappare som vrålar lite för högt och ler lite för brett.
Jag tycker ändå att "Kingdom Come" var en rätt bra skiva, den hade några bra låtar. Även om Lil Waynes cover av "Show me what you got" förvandlade originalet till kaffeved. Värre var det med skivan som kom ett år senare, "American Gangster", där Jay-Z fattat att det inte gick att vara ärlig och skriva låtar utifrån sitt eget liv, eftersom ingen vill höra om någon som bara mår bra och lever gott. Man kan kanske argumentera för att all gangsterrap mer eller mindre handlar om teater, men "American Gangster" var så utstuderat överdriven, och så klockrent anakronistisk, att det mer liknade ett lajv - inte helt olikt Eddie Murphys "Harlem Nights" eller Stings konstiga fäbless för medeltidsmusik och lutor. 70-talet? Pimps? Wacka-wacka-gitarrer? Please. Du gör bort dig själv. Det var ganstarap befriat från både humor (för Jay-Z ville berätta en historia) och från mäktigt ångestfyllt allvar à la Scarface. Det var störtfånig ingenting-musik, och det fanns inte en enda låt som man ville sjunga med i. Även om Wale och Drake senare gjorde underverk med "Roc boys" respektive "Ignorant shit".
Jay-Z fattade att den skivan var crap. Alla hade alltid tänkt att Jay-Z:s enda riktigt dåliga skiva var den som kom 1997, men han sjönk till nya låga nivåer 2007. Så året senare blev första gången som en icke-pensionerad Shawn Carter inte gav ut ett album. Han var rädd. Han var nojig. Han ville inte ge ut något som var dåligt och som skulle skada hans rykte. Bättre då att som D'Angelo eller J.D. Salinger inte ge ut något alls. Han spelade säkert in en triljon låtar som vi aldrig kommer få höra. Han testade "Jockin Jay-Z" (som jag gillade!), sedan "Brooklyn go hard" (som var okej men lite trist), sedan "History" (som var mer pop än hiphop). Ingen av dem verkar hamna på kommande skivan "The Blueprint 3", så hårt är hans redigeringsarbete. Han vågar inte riskera någonting.
Första singeln blev istället "DOA (Death of Autotune)" som kom tidigare i somras. Rätt bra ändå, om än inget sensationellt. Förra veckan kom andasingeln "Run this town" där han verkligen inte tar några risker - refrängen sjungs av Rihanna, och Kanye West rappar och producerar. Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men på den här låten rappar Kanye bättre än Jay-Z - mer avslappnat, självsäkert och underhållande. Jay-Z känns allt mindre som en artist och allt mer som den VD-personlighet han egentligen alltid velat vara - liksom delegerar arbete: det där beatet där, den där refrängen där, du står där, du gör det här, en sån här vers här, ett sånt här rim där, ett sånt här känsloläge i den här låten, sen ska vi göra en låt för dansgolven. Jag är i och för sig inte emot en sån stil rent principiellt - det var väl så Berry Gordy och Phil Spector fick saker och ting gjorda - men det blir lite märkligt när man samtidigt ska lyssna på Jay-Z och hans röst och hans texter och försöka engagera sig i det. Det är så mycket maskineri runt omkring, mer än någonsin förr. En ny Jay-Z-skiva är musikvärldens motsvarighet till en ny U2-scenshow.
Det sorgligaste är att Jay-Z inte verkar ha sån stor koll, ingen briljant vision bakom allting. Han litar inte på sin egen smak och låter Kanye diktera vad som är ett coolt beat eller vad som går hem på radion. Och han kanske har rätt på sätt och vis, men vafan, det är ju Jay-Z vi vill ha och inte en Kanye West-skiva där Jay-Z rappar på alla låtar. Av skivans 13 låtar innehåller 10 produktion av Kanye. De övriga är gjorda av Timbaland - jag ber till Gud att han inte tänker sjunga på den låten! - och No I.D. som gjorde väldigt bra saker med Common på 90-talet men vars tillbakalutade, soulfunkigt feta stil egentligen inte passar så bra för Jay-Z. Vad hände med artisten som alltid ville vara först med det senaste, som redan år 2000 tyckte att Timbaland, Swizz Beatz och DJ Premier var passé och valde att göra låtar med nya fräscha namn som The Neptunes, Rick Rock och Just Blaze (och Kanye West)? Vad hände med den andan, den rastlösheten, den hungern? Varför gör inte Jay-Z en skiva med beats av Zaytoven, Danja, DJ Toomp, The Runners, JUSTICE League, Cool & Dre, Drumma Boy, Jim Jonsin, Ryan Leslie och Tricky Stewart?
Det är sorgligt att han ska behöva luta sig mot Kanye West för att försäkra sig om att folk ska köpa hans skiva. Men det är väl så det är. Jay-Z är den större ikonen, men Kanye är den största popstjärnan. De allra yngsta rapfansen - de som är tolv-tretton år gamla - har säkert ingen aning om hur stor Jay-Z var åren runt millennieskiftet. För dem är han kanske bara en rik jävel, en lyckad jävel, en role model för alla svarta entreprenörer, någon man kan se upp till, som Oprah.
Jag kommer ändå lyssna på The Blueprint 3 med öppna öron när den kommer. Dels för att det är mitt jobb, men mest för att jag inte vill ge upp tanken på att Jay-Z kan göra bra och relevant musik. Han är liksom för begåvad för att räknas ut. Seriöst - dude kan rappa. Det vet vi alla. Om han bara släpper sin PK-stil och vågar lattja lite i studion så kan det bli hur bra som helst.
Det här var ett efterlängtat inlägg kände jag nu.