Jag säger som K-Solo: I can't hold it back!

Så många bloggfrestelser jag har stått emot de senaste månaderna. Alltså SÅ många. Allt från Ernst Lubitschs "To be or not to be" till Betty Skowanios skoningslösa intervju med Staffan Valdemar Holm i DN. Men jag har hållit tyst och det vill jag fortsätta med. Med betoning på vill. Jag kan inte lova att jag kan.

Vad kan jag säga? Det är påsk. Långfredag är ett vackert namn på en helgdag. Jag gick och såg Strindbergs "Påsk" på Stadsteatern i torsdags, den var förvånansvärt feelgood, hade den utspelat sig på julen istället för påsken så hade man trott att den var skriven av Frank Capra. Men han skrev väl ingenting? Apropå skriva så läser jag just nu en biografi om Jenny Lind skriven av författaren till Agaton Sax-böckerna, rätt soft kille. Fast hans Jenny Lind-biografi är tyvärr ganska pedestrian.

Det är påsk och jag ska inte säga att jag önskar att jag var troende för det vore så himla ytligt och fånigt. Vad betyder det egentligen, att önska att man var troende? Men jag tycker att påsken är fin och tyst och dramatisk. Jag hade en diskussion med en vän förra veckan om kristna traditioner i en sekulariserad tid. Han ansåg inte att dop och konformation hade någon betydelse. Jag ansåg att de har det, även om folk i praktiken skiter i det. Han tyckte jag var förvånansvärt konservativ. Han kanske hade rätt. Men jag vill att saker ska betyda saker. Jag har inte konfirmerat mig och jag vill inte att mina framtida barn ska döpas. Kristendomen betyder något. Och jag är inte en del av den. Men Bach var en del av den och ibland önskar jag att jag var troende för då, tänker jag, skulle jag få ut mer av hans kyrkomusik. Men i nästa sekund inser jag hur ytlig och fånig den tanken är och lägger ner.

. . .

Det är påsk och jag är på en plats som inte är mitt hem. Men det är lugnt, folk är snälla här. Jag har druckit vin ur ett vackert glas.

Vi hörs. Jag säger inte när, men vi hörs. Jag är inte död.