Jag har en lite fånigt romantiskt inställning till konst: det är ingenting som skapas, det är något som finns från början och som man kan upptäcka eller inte upptäcka. Jag har ju sagt det tidigare om Bach och matematik, men jag tycker egentligen att det gäller för allt. Hal Blaines trumintro till "Be my baby" eller Timbalands rytm i "Are you that somebody" - det är på sätt och vis inte genialiskt, det är bara logiskt, och det genialiska ligger i att hitta det. En faktum som blir väldigt konkret om man ser på hiphop och samplande: det enda som händer är att någon hittar något, ser något, och lyfter fram det, tar ner det på jorden, gör det begripligt, gör det till en loop, gör det till en låt.

Men jag tänker inte bara på musik. Vad är en text? En serie ord. En serie bokstäver och tecken, om du frågar en dator. Vad är en bild om du frågar en dator? Ett mönster av färgade punkter. Och musik? En serie toner, ljud och tystnader. Och film är allt detta, en serie av ögonblick som innehåller bild och ljud. Alla kombinationer gånger alla kombinationer. En fasansfull mängd kombinationer - att tänka på konstens gränser är som att tänka på universums gränser. Men ändå: det är något som finns där. Ackorden C - Am - F - G var möjliga redan innan någon spelade dem. "Funky drummer"-rytmen var en möjlig rytm innan James Browns trummis hittade den. "To be or not to be" är sex ord som existerade innan Shakespeare skrev ner dem. Osv osv.

Fattar ni vad jag menar? Poängen är att jag tycker att man kan bli besviken på konst och konstnärer som nästan hittar ända fram, men inte riktigt. Det finns ett avsnitt av Simpsons där Mr Burns visar Homer en avdelning av sitt kärnkraftverk där han har kedjat fast en massa apor vid skrivmaskiner för att de ska skriva en Stor Roman och göra honom rik. Han rycker ut ett papper på måfå och börjar läsa: "It was the best of times, it was the BLURST of times... You stupid monkey!" och så slår han till apan som inte hittade rätt ord. Det är kul. Men egentligen är alla Mr Burns-apor, mer eller mindre... kanske låter fånigt, men typ! (Jag skulle till exempel ha kunnat avsluta den förra meningen på ett bättre sätt än med orden "men typ!".) Jag minns när Escobar hade en hit med "Someone new", duetten med Heather Nova. Jag störde mig alltid som fan på att refrängens sista ton ("you"-et i "cause I love you") gick neråt istället för uppåt, det hade gjort låten tio gånger bättre. De hittade inte ända fram. Så tycker jag att det är rätt ofta - man kan tycka att en film eller en låt är asbra, fast hade de ändrat där och där så hade den blivit ännu bättre. Jämför med de första meningarna i romanen "The Go-Between" som är helt perfekta: "The past is a foreign country. They do things differently there."

Nu anser jag inte att allt som inte är perfekt är misslyckat, eller åtminstone inte att "misslyckat" i det här sammanhanget inte är samma sak som "dåligt". Men det är värt en tanke - att musiker, författare, filmmakare etc inte är skapare så mycket som upptäckare. Det finns mycket kvar att upptäcka, i alla områden. Man kanske kan säga att Sonic är den bästa musiktidningen som finns i Sverige - men det behöver inte betyda att det är en bra musiktidning. Jag säger inte att jag skulle kunna göra en bättre tidning, för jag är inte världens bästa kritiker/redaktör/art director/klubbkid/hipster som bryr sig om ny musik. Men rent hypotetiskt så finns den tidningen där och väntar på att bli gjord, väntar på att bli upptäckt. Det är bara att ingen har hittat den. Det är fel människor som letar, eller också har de inte letat tillräckligt noga.