Jag var nyss och såg "Brideshead Revisited" på bio. Filmen var bra, men mer om det snart.

Jag har lite hatkärlek till Brideshead. Tv-serien symboliserar så mycket för populärkulturen och svenska hipsters, det är liksom för det här decenniet vad hiphop och streetwear var för 90-talet, och rent instinktivt drar man sig undan sånt där (ehm, säger killen som alltid har jeans och gympadojor...). Jag läste boken för några år sedan, och gillade den inte överdrivet mycket. Framförallt irriterade jag mig på att berättarjaget Charles Ryder var så kall och självgod, jag kände ingen sympati för honom. Några år senare gav jag mig i kast med tv-serien, men gav upp efter de första tre delarna. Det var väldigt välgjort och fint, men vid det laget var det lite försent - min aversion mot Brideshead-vurmen och alla f.d. indiekids som nu drömde om monoklar och sidenscarves hade växt sig för stor. Dessutom var tempot i serien lite småsegt, ärligt talat.

Samtidigt: man kan inte, om man är åtminstone en smula angofil, fronta på Brideshead. Man får så att säga mycket för pengarna: vackra miljöer, vältaliga människor, Oxford-romantik, outtalade känslor, klassmedvetenhet, en familj som är ett svart hål, religion som en dramaturgisk effekt, mänskligt förfall, sorglig kärlek... allt omslutet av en nostalgi som inte ens nöjer sig med att vara klädsamt vemodig, utan rakt ut bitter. Det är en bra story, även om man inte riktigt köper det. Och jag köper inte det, för att jag tycker att Charles Ryder är så korkad och opsykologisk att det inte blir trovärdigt. Men skit samma. Hade han varit annorlunda hade det inte blivit något drama. Och kanske var han verkligen mer kär i Brideshead - familjen och platsen - än i Julia? I så fall fick han vad han förtjänade, den ytliga jäveln.

Filmen var som sagt bra - inte felfri, men bra. Han som spelade Charles var bra, hon som spelade Julia också (hon var bättre än sina repliker), men Sebastian var tyvärr ganska hemsk. Spelade över väldigt mycket och var ganska jobbig. Emma Thompson som lady Marchmain spelade också över, dålig regi antagligen för hon är ju ingen dålig skådespelare. Dessutom var hon solbränd hela tiden, är inte det lite vulgo för en engelsk överklassdam på 20-talet? Och han som spelade Anthony Blance var fruktansvärd. Men jag gillade att religionen fick så stor plats i filmen, den blev liksom huvudrollen snarare än Charles Ryder, och i filmens sista minut fick han sin frälsning på sätt och vis, när han valde att inte släcka ljuset och sedan gick rakt ut i ljuset - fin scen, hans bitterhet fick gå över i en sorts empati, och även om han inte blev religiös själv så växte han som människa. Ett subtilt hoppfullt slut, som inte alls fanns i boken (som, om jag minns rätt, slutar lika deppigt och frustrerande som Hemingways "A Farewell to Arms"). Scenografin var top notch, och det var imponerande att de fått med hela historien på två timmar utan att det kändes överdrivet trivialiserat. Och en scen gnistrade verkligen till: när Rex erbjuder Charles att köpa Julia av honom, och moralen sätt på prov.

Jag tycker att Brideshead Revisited-filmen hör samman med "Atonement" och "En ung Jane Austen" genom sättet att använda fotot och klippningen. Det är en ny generation av kostymfilmer, de har samma vision: gör det yngre, mindre stelt, mer levande. Jag gillar det. Kameran är rörlig som den mänskliga blicken, det experimenteras med färgskalor, klipp från tidigare scener kommer tillbaka utan att det är traditionella flashbacks (jag tänker mest på inledningsscenen här). Härligt. En sak jag inte gillade var dock musiken. Melankoliskt nyromantiskt pianoklinkande - vackert och behagligt, javisst, men svarade det mot filmen? Varför så lite 20-talsmusik? Ge mig Ravel och Duke Ellington, tack. Slappt. Note to filmindustrin: bara för att det är en kostymfilm så innebär det inte att man kan slänga på vad som helst som låter "klassiskt".

Ja ja, nu är jag väl så illa tvungen att ta itu med tv-serien också antar jag. Men när ska man ha tid med sånt? Jag är en kuf på många sätt, men att bli en tv-kuf on top of that vore bara för mycket. Men Sopranos har börjat från början igen på SVT, det är trevligt, jag såg första avsnittet förra veckan. Fan vad bra det är alltså, redan då. Kanske ska börja följa det. Jag gillar sånt, att se ett avsnitt en gång i veckan, regelbundet. Jag är inte glupsk nog att sätta i mig fem säsonger på en helg. Det gör mig omodern antar jag, och det är inget jag är stolt över.

Apropå tv-kufar: har inte Johan Croneman blivit en smula självgod sen DN utökade hans utrymme? Börjar snacka malligt om sitt uppdrag och sitt ansvar... chilla.

#1 - - Henrik:

Men i boken blev han ju religiös.



Sen tycker jag nog att man kan hata som fan på boken, den är så själgodt katolsk att Monty Python hade kunnat tonsatt den istället för att skriva Every Sperm is Sacred. Dessutom är den reaktionär, kvinnohatande, klasshatande och sentimental snarare än tillbakablickande.

#2 - - Nicholas:

Va är det sant, blev han religiös i boken?! Sjukt att jag minns det helt annorlunda. Hade för mig att den slutade helt kallt och bittert.



Reaktionär och sentimental går ju in under nostalgisk. Kvinnohatande? Kanske. Fast lady Marchmain är betydligt mer demonisk i filmen än i boken.

#3 - - Karin:

Jag har väldigt svårt att se Charles Ryder som självgod. Kansk kall, men han tycker ju inte om sig själv, så han kan ju inte vara självgod. Du borde se hela serien, för det är de sista delarna som fungerar som en nyckel, och som visar på en motsats till de första delarnas utopi. De sista delarna i serien är starkast och mer angelägna än de första delarna.

#4 - - Nicholas:

Ah, men man kan vara självgod även om man inte tycker om sig själv. Det koketta självföraktet. Men visst, ska se serien.

#5 - - Anna Liv:

Lyssna på Nya Vågen i P1 från 9 september.

#6 - - Peggy Sue:

Nya vagen 9 sept behandlade just filmen - en medarbetare (Evander?)hade varit pa slottet dar Brideshead spelades in och det var annu maffigare an i boken, trevligt kringsnack.

Det katolska forblir ett mysterium som i varje fall inte jag fattade vad det var for enorm attraktion i, kanske nagon annan out there?



Annars: Eveleyn Waughs "Scoop" ar bland det roligaste som skrivits!

#7 - - matti alkberg:

Det är dessutom dubbelavsnitt av Sopranos. Och det är förstås underbart. Hoppas du inte slog av eller över för fort.

#8 - - Jolly Roger:

Vart kommer rubriken ifrån?