Digfi gjorde helt rätt i att inte visa något av skivomslagen - det enda som är mer osexigt än titlarna på klassiska kompositioner ("Stråkkvartett opus 96 nr 3", oh baby!) är ju skivomslagen. Man tänker ju att Naxos med sin lågbudgetestetik à la Coop X-Tra har fula omslag, men de är faktiskt helt okej om man tänker på alla fula omslag det finns - fånigt leende stråktrios med grå fond som i ett skolfoto, stentrista gamla porträtt av tonsättaren i fråga, eller schmalzy hötorgskonst som vill understryka det ljuva och finstämda med musiken. Varför finns det ingen i branschen som har vett att förstå betydelsen av smart design och kreativ fräschör?
I dagens DN fanns det en stor artikel av Martin Nyström om en musikprofessor som är orolig för den klassiska musikens framtid. Jag tror att det skulle finnas mindre anledning för oro om skivbolagen bara sålde de klassiska skivorna på samma sätt som de säljer alla andra skivor - med snygga omslag, aggressiv marknadsföring och medieträning för artisterna. Det är inte så att jag önskar att Takacs Quartet ska bete sig som Westlife. Men om skivförsäljningen av klassisk musik går dåligt så tycker jag att skivbolagen får göra något åt det, publiken kommer liksom inte att komma av sig själv.
Helt underbar genomgång, tack.