Mamma, farbror, Hamlet.

Jag var och såg Staffan Valdemar Holms uppsättning av Hamlet på Dramaten i fredags. Rätt bra! Fast ändå kanske lite för flamsig för min smak, det känns som de var så himla måna om att skaka liv i en pjäs som alla sett så många gånger att den inte betyder något längre, de var tvungna att tweaka till den och freaka till den så mycket som det bara gick. Lite väl mycket ho-ho-ho ibland, fast ibland var det genuint kul också, och Börje Ahlstedt spelade bra. När pjäsen-i-pjäsen ska framföras så är detta innehåll helt fräckt utbytt mot några scener från "Fanny och Alexander" - pappans stroke och förvirrade uppvaknande, mammans ångestvrål när hon går fram och tillbaka genom rummet, den elaka styvpappans "kärleksförklaring" - och intressant nog fungerade det rätt bra, det var inte bara en kitschig detalj. Björn Granath i dubbelrollen som Hamlets pappa och farbror var bra - att pappan inte fick en egen roll undertströk också "Hamlet hallucinerar och är helt jävla galen"-spåret. Som karaktär blev Hamlet just avdramatiserad, men inte avklädd, om man säger så. "Att vara eller inte vara"-monologen knycktes också från sitt sammanhang, Hammie sa den till Ofelia helt upprörd istället för filosofiskt till Yoricks berömda skalle. Och det funkade det med. Bäst med uppsättningen tycker jag dock var relationen mellan Hamlet och hans mamma, deras uppgörelse i scenen där han knivar Polonius var riktigt stark, Bergman-style. Fast mamman - drottningen - såg ut exakt som drottning Silvia från bilder från 70-talet (pratade med brytning också), och den lustigheten tog lite udden av det hela. Annars gillade jag miljön och tiden: det var dekadent 60- och 70-tal, inte dekadent på knarkande hippies-sättet, utan på The Ice Storm-sättet. Alla är helt slappa, alla bara blir fulla och ligger med varandra, alla är uttråkade, det finns ingen moral, inga värden. Rätt snyggt sätt att förflytta Hamlet-miljön till vår tid utan att det blir alltför krystat. Hamlet själv har ju moral, han är outsidern, "det är ni som galna, det är jag som är normal"-stuket. Så länge det finns tonåringar så kommer Hamlet vara populär. Dock håller inte afischerna vad de lovar: där är Hamlet (Jonas Malmsjö) en tvättäkta brat med rosa skjorta, tröja knuten över axlarna och ett leende värt en miljon. I pjäsen var han svartklädd och allvarlig som vanligt. En Hamletuppsättning med en revolterande brat-outsider, det hade jag velat se!

PS varför älskar alla teatermänniskor CocoRosie? De senaste gångerna jag varit på teater har de använt CocoRosie som soundtrack. Är CocoRosie definitionen av "cool och ungdomlig men ändå smart och konstnärlig musik" för medelålders svenska teaterproducenter? Antagligen. De måste riktigt mysa när de hör trummaskinerna och Björk-sången. Åhhh så modernt!

Kulturhelgen blev komplett av att jag var på Moderna Museet igår och såg Max Ernst-utställningen. Den var faktiskt väldigt bra. Surrealism tyckte jag var riktigt coolt när jag gick på högstadiet, men ju äldre man blir och ju mer konst man ser, desto mer inser man att surrealism är rätt ytligt. Caroline hatar surrealism och brukar ha långa resonemang om varför det är borgerlig och kvinnohatande konst, jag vet inte hur det är med den saken, men en del surrealistkonstnärer tenderar att framstå som perversa rövfetischister, no doubt about that. Det är ju mycket Freud och sex och våld, rätt mycket billiga poänger, ibland känns det som unga akademikerbrats som bestämt sig för att let it all hang out på ett osoft och ogenomtänkt sätt, en ängslig och fåfäng vilja att bryta mot inbillade tabun. Hur som helst - grejen med Max Ernst är att han utvecklades. Från början var det mycket surrealism och knäppa collage (kvinnobröst här, fiskhuvud där), men han ville vidare och kom faktiskt också vidare. Utställningen visade verk från sent 1910-tal ända till 50-talet, och från och med slutet av 20-talet tycker jag att Max Ernst verk blev mer personliga och intressanta. Här är L'été imaginaire från 1927 till exempel:

Det var mycket drömlandskap etc, men drömlandskap som inte var så klyschiga. Vissa var harmoniska och mysitsikt vackra (tänker på en målning som heter "Det heliga berget) snarare än kaotiska och förutsägbart absurda. När Max Ernst bodde i USA på 40-talet gjorde han dock några av sina sämsta verk, de ser ut som omslag till dåliga fantasyböcker, färgerna är liksom märkligt smaklösa, som om de var airbrushade. Men under de sista åren, när han återvände till Europa och hyllades av alla, gjorde han många fina tavlor, och det är rörande hur varma och försonande många av dem är. Som om han kom överens med livet under sina sista år. En visade den röda platsen "där inkvisitionen hamnar när de dör" (eller var det kardinaler? minns inte), och det var inte hotfullt eller ångestladdat utan enkelt och mjukt. En annan tavla hette något i stil med "32 flickor jagar fjärilar" och där exploderade ljuset och rörelserna i tusen små bitar, den var så full av intensiv glädje, nästan extas - och det var också en väldigt varm betraktelse.

Min favorit var nog La ville entière, en tavla som Max Ernst gjorde många versioner av under åren 1934-1937. Den jag tyckte bäst om verkar omöjlig att hitta på Google, men den var liksom mörkt guldig som en tidig septemberkväll, samtidigt naivt modernistisk i sättet att fånga det mekaniska och rusande i staden, på ett sätt som var gammeldags redan då. Ja ja, här är en annan version av tavlan som också är helt okej:

#1 - - Henrik:

Moderniserad Shakespeare med egna texter insmygna. Är inte det lite som att bränna en egen kopia av The Blueprint med en egen låt som handlar om hood-life på kungsholmen instoppad mitt i?



Vågar tippa att jag och Harold Bloom skulle hatat på't.

#2 - - Nicholas:

Nja, jag vet inte. Jay-Z lånar ju rätt friskt, en låt som "What more can I say" hade mycket varit tråkigare om han inte sjungit "I'm leeeeaving!", en blinkning till A Tribe Called Quests "Show business" från 1991. Eller R-E-S-P-E-C-T-skämtet i "Girls girls girls". Ja det finns ju tusen såna exempel.

#3 - - Joni:

Max Ernst är fantastisk. Har du hört Cycles av Frank Sinatra btw (se om du kan hitta Håkan Hellströms passning). Tack för en bra blogg!

#4 - - Anonym:

yoricks skalle är en annan scen, det är inte då han säger att vara eller inte

#5 - - Nicholas:

Va, är det sant! Okej, då är väl detta ett ypperligt tillfälle för mig att kokettera med att jag inte kan någonting om teater (pseudo-ödmjukheten är den bästa ödmjukheten).

#6 - - läsare:

hamlet säger "att vara eller inte vara" med en kniv i handen, som han funderar på att använda på sig själv.

#7 - - Nicholas:

Och jag säger att blogga eller inte blogga (om teater) med en kniv i handen osv

#8 - - P.Sue:

Vilken härlig blogg!Du skriver så friskt och lustfyllt, man kan inte vänta att se den här Hamlet och utställningen på MM!Om det här är borgerlighetens kultur, så gärna för mig!



Jag gillar den här meningen:

"...det var dekadent 60- och 70-tal, inte dekadent på knarkande hippies-sättet, utan på The Ice Storm-sättet. Alla är helt slappa, alla bara blir fulla och ligger med varandra, alla är uttråkade, det finns ingen moral, inga värden..."



- Träffsäkert! Från en som var med: just så var det. Först hippiehärligt utan gränser, sedan nihilistiskt och uttråkat. The Ice Storm-way.



(Livet är mycket kuligare nu, 2008!)