Inget är så ute som det som var inne förra veckan, säger ett gammalt djungelordspråk. Det måste väl vara därför som alla tiger om Hot Chip och deras skiva "Made in the dark" som kom i våras? Den fick ett halvljummet mottagande och jag har inte träffat någon som pratat om den, let alone hört den spelas någonstans. Men jag tycker den är bra. Lite ojämn, men har några av årets bästa låtar - den robotkaribiska "Ready for the floor", "Touch too much" med sin underbara rytm, den vackra balladen "In the privacy of our love", gospelsouliga "Made in the dark", göttigt poppiga "One pure thought" och den högoktaniga "Hold on". Den stora frågan är: kommer tidningar som Sonic och Pitchfork ha med skivan på sin årsbästalista, eller är de för ängsliga för det? Kan tänka mig att ingen popskribent med självrespekt vill bli ertappad med att lyssna på något som var coolt för två år sen, även om musiken verkligen är up their alley. Hur som helst är den lätt med på min topp 30. Dock kanske inte topp 20.

#1 - - Yuilo:

Sannolikt så var den väl inte "up their alley" för många för två år sedan heller men ängsliga som de var så hängde de med ändå. Finns något djupt sjukt mad att "alla" recensenter har nästan identiska listor. Ingen kan väl på allvar tro att alla dessa människor tycker samma sak vilket ju måste betyda att många är så förtryckta att de inte vågar stå för vilka de är för att inte bli helt utmobbade.

#2 - - Nicholas:

Hm, du har en poäng. Samtidigt tycker jag inte att det är jättekonstigt om det inträffar då och då att en skiva kommer som är så bra och lättillgänglig att alla tar med den på sina listor, fastän det inte är "deras" musik egentligen. Burial förra året till exempel. Det var dubstep som alla kunde ta till sig, även jag som är rätt ointresserad av vad folk dansar till i Londons förorter. Samma grej med Hot Chip, de är ju så poppiga och lagom moderna. Därför inbillar jag mig att det inte alls är så konstigt om många gillar dem. Vad som däremot är konstigt - eller, inte så konstigt om allt nu handlar om trender och värdlen är cynisk och hemsk - är om samma folk som hyllade dem nu inte vill kännas vid dem. När de låter likadant och är lika bra. Kanske t.o.m. bättre.

#3 - - slampskata:

vilka förorter? London är inte något jävla Paris, hörru.