Igår traskade jag iväg till Liljevalchs och såg "Den stora färgskrällen", utställningen med Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Leander Engström. Det var gött. Många vackra tavlor. Det känns så förutsägbart att säga att Sigrid Hjertén var den bästa av dem (typ "jag är minsann inte den som underskattar kvinnliga konstnärer!"-hållningen), men faktum är att Sigrid Hjertén var den bästa av dem. Hennes grejer var mycket mer energiska, mer extrema och vågade och mindre realistiska, hon tog saker mer till sin spets, hennes tavlor var personligare och starkare. Fast Isaac Grünewald var bra han också, speciellt tavlorna på socialt liv - middagssällskap, dans, teaterbesök, han var skitbra på det där med rörelse och liv. Hans porträtt var oftast rätt stela dock. Leander Engströms porträtt var ännu mer stela, för att inte säga döda (förutom en tavla, ett porträtt på hans fru, där lyckades han fånga något i hennes ansiktsuttryck). Hans starka sida var i stället landskap och den norrländska naturen - fast även dessa var lite ojämna, ibland var det tysta vintereftermiddagar och träd som böjde sig mjukt, ibland var det keffa fåglar som åt upp andra fåglar. Men men. Det var en bra utställning, generöst också med så många tavlor. Den här hade de dock inte med:
Sigrid Hjertén, "Utsikt mot Slussen"
Sen var jag och såg "Wild Combination - A Portrait of Arthur Russell". Den var bra. Ganska simpelt upplägg - intervjuer med olika personer som berättade om Russells liv från tonåren till aidsdöden i kronologisk ordning, uppblandat med klipp från framträdanden. Men det blev ändå väldigt gripande. Den gamla pojkvännen som fortfarande hade så mycket kärlek för Arthur Russell. Och pappan och mamman som bodde kvar ute på landet och sa att de inte förstod något av sonens musik, men att de lyssnar mer på den nu. Och all musik... alltså shit vilken bra musik. Jag är inte så förtjust i Arhur Russells disco- och poplåtar (ok, "Get around to it" och "Wild combination" då), han är som bäst när det bara är hans sångröst och hans cello. Hans melodier är så unika och hans röst fixar alla märkliga skutt, hans kärlekstexter är så raka, cellokompet bultar av liv... det är otrolig musik. "I truly believe that music can heal", hade han tydligen sagt. Ja. Visst är det så. Arthur Russells bästa låtar platsar på min oskrivna lista över musik som förlåter.
Idag var jag på Bonniers konsthall för första gången. En utställning med samtida kinesisk konst, "Spriande vita nätter" hette den. En del softa grejer, en del lite tråkiga grejer. Ett rum där det projicerades svartvita filmer på sex olika dukar var jättebra, det var liksom som en ordlös dokumentär över en gudsförgäten håla någonstans i Kina med övergivna fabriker och undernärda herrelösa hundar som strövade omkring. Väldigt mäktigt, väldigt vackert foto.
Sen gick jag och såg Sidney Pollacks "They shoot horses, don't they?" som Filmfestivalen visade som en hyllning till Pollack som dog i år. Den var faktiskt väldigt bra - jag var rädd att den skulle vara så där jobbig som så många filmer var de där åren, ni vet efter "Easy Rider" och "Bonnie and Clyde", alla bara "gött, vi flippar hur mycket som helst och så får vi se vad det blir, vi är unga och begåvade, manus är för stofiler". Den var lite så - men inte så mycket. Det var kontrollerad kreativitet. Bra historia - även om den var riktigt knäpp: på 30-talet anordnades det tydligen ofta maratondanser inför publik, där det paret som orkade stå kvar längst fick vinna 150 000 dollar. Men de fick dansa dygnet runt, med bara korta pauser då och då, och äta dansandes. Och det höll på och det höll på... dygn efter dygn, till slut flera veckor, till slut över en månad! Jane Fonda i den kvinnliga huvudrollen spelade skitbra. Bra manus, bra karaktär, bra skådespelerska som kunde bära upp den. Den dramatiska upplösningen tyckte jag var lite sådär dock, kanske inte helt trovärdigt, men skit samma. Det var en riktigt originell film och en riktig bra en.
Wow!Imponerande kulturkonsumtion! Vi kommentatorer är stumma...