fem gånger gud

Publicerat i: recension
What's up boys and girls? Shit vad det här håller på att förvandlas till en highbrow-blogg... det var inte meningen. Häromdagen fick jag höra "du är ju lite koftig" och jag vet inte riktigt hur kul det känns. Skit samma, igår var jag extremt koftig och åkte ut till Skärholmen och såg Jonas Hassen Khemiris "Fem gånger gud". Den var bra! Rolig och uppfinningsrik, och ändå realistisk, riktiga människor, riktiga issues. Jag skulle inte vilja säga att jag älskar Jonas Hassen Khemiri, han är ju sjukt begåvad och duktig och så, men samtidigt tycker jag att han kan kännas en smula självmedveten och distanserad, "smart" på sättet som Stina Nordenstam använder ordet på, och kanske till och med lite självgod. Å andra sidan - why not? Sverige har för få författare med pretentioner, för få personer som känner att pennan (ehm, tangentbordet?) brinner och att den gudomliga inspirationen river i bröstet. Därför är det gött med JHK. Jag önskar att han skrev fler små saker - New York-dialogen i tidningen Vi i somras var ju briljant, liksom DN-intervjun med Nas nyligen - och inte bara stora tunga Romaner och Pjäser som dimper ner med tre års mellanrum likt Radiohead-album. Men skit samma. Jag gillar honom, och många älskar honom, och jag kan inte säga att han inte förtjänar det. "Fem gånger gud" var bra, han utnyttjar verkligen allt som kan utnyttjas inom pjäsens ramar känns det som, och slutet påminde om en artsy film där det zoomas in så långt att till slut blir allt suddigt, till slut blir allt bara brus, till slut blir allt svart. Lite abrupt, men ändå rätt coolt.
#1 - - Lille-Mats:

Underbart, jag vill se den här pjäsen! När kommer den till Malmö?

#2 - - Anonym:

Fantastisk regissör för övrigt.

#3 - - Nicholas:

Ja regissören förtjänar jättemycket cred!

#4 - - Pondexter:

Haha, gud vad cheesy rubrik någon hade satt på artikeln! "Yo Nas - du fick möta Jonas"



http://www.khemiri.se/assets/0000/0632/khemiri-moter-nas.pdf

#5 - - moster:

inte fantastisk författare

#6 - - Cajsa:

Jonas New York-text ar intressant nar man last det har...http://www.guardian.co.uk/books/2008/nov/15/jonathan-franzen-new-york. Uttdrag fran boken 'State by State' som publicerades i september, vet inte nar det har skrevs dock. Hmm.

#7 - - Eva Ström:

Hej,hej.

Alla älskar Jonas Hassan Khemiri. Med rätta,Obs- sign. moster är inte jag.

#8 - - Nyfiken!:

Hur använder Stina Nordenstam ordet "smart"?

#9 - - Nicholas:

Det finns en intervju som Andres Lokko gjorde med Stina Nordenstam för några år sedan för tidningen Sex. Nordenstam berättar att hon avskyr Simpsons och Lokko blir förvånad och tvingas förklara sig när hon undrar vad som är så himla bra med tv-serien:

- Den är rolig. Smart.

- "Smart". Jag hatar det ordet.

Eller något i den stilen, jag har inte kvar tidningen... Men alltså, jag tror hon menade att hon inte har något till övers för saker som är fyndiga, träffsäkra, satiriskt skarpa. Eller som sätter detta i första rummet. Hon verkar se smart som motpolen till känslig/innerlig. Och jag kan förstå lite vad hon menar.

#10 - - Henrik:

Så dumhet är det enda äkta?

#11 - - Nicholas:

Nja, det var ju inte det jag sa. Att inte vara självmedveten och distanserad till allt är inte samma sak som att vara dum. Stina vill bara ha konst som talar till henne, utan krusiduller, utan filter. Det tycker jag inte är så himla uppseendeväckande. Själv hatar jag dock inte per automatik allt som är "smart". Humor som inte är smart (i bemärkelsen kvick, finessrik eller dubbelbottnad) är ju oftast ganska hemsk.

#12 - - Henrik:

Men hamnar vi inte farligt nära någon slags Lennart Perssonsk "ädla vildar" exotism om vi resonerar på det viset? Jag är fullständigt övertygad om att tex Charlie Parker eller Hank Williams eller Otis Redding eller i stort sett vilken som helst artist som pekats ut som "äkta" visste precis vad de höll på med.

#13 - - Nicholas:

Alltså. Jag är inte Stina Nordenstam. Jag menar bara att jag förstår - tror jag - hur hon tänkte när hon sa så. Vissa saker kan helt enkelt vara för cerebrala, för brainy, för "smarta", för sitt eget bästa. Sen tycker jag inte att Simpsons är för smart (eller att Hank Williams är idealet för all konst). Men ordleksfetischismen som man ibland (ibland!) hittar hos Jonas Hassen Khemiri, och även i Martina Lowdens "Allt", den kan jag tycka är lite väl, tja, smart.