amadou et mariam

Publicerat i: recension

Ibland är det inte så dumt att vara musikjournalist. Jag fick höra Amadou & Mariams underbara nya skiva långt före releasen (den kommer nästa vecka), igår var de i Stockholm så då knallade jag iväg till Konserthuset och intervjuade dem, och på kvällen fick jag gå gratis på deras konsert. Det var fett, allting. Vi pratade om Barack Obama, om att musik kan vara både kraftfull och hoppfull, om Toumani Diabaté och om autenticitetsrasismen. Konserten var också trevlig, fast jag gillar inte de långsamma låtarna, de blir så sega. Det har nog att göra med det fluffiga reverbsoundet också, det känns så... franskt, in a bad way, in a 80-talsway. Men upptempolåtarna var asgrymma. Jag tror att det som jag gillar med musik från Mali, till skillnad från sånt jag hört från exemplevis Sydafrika, är att de kör med både mollackord och durackord. Ofast är det bara två ackord i varje låt som det pendlar mellan hela tiden, det skapar värsta dynamiken, det blir så himla intensivt. Men i annan afrikansk pop - typ sånt som Vampire Weekend och Paul Simon gillar - är det dur hela tiden. Jag kan ha lite svårt för det.

Hur som helst - det var en grym konsert. Det var ett par danserskor på scenen, en av dem hade jag sett tidigare när jag v'ntade på att få intervjua Amadou & Mariam och då hade hon sett ut som en vanlig trött tjej på Metron i Paris på väg till jobbet på McDonalds, men nu lyste hon, i vackra glänsande tyger såg hon ut som nattens drottning. Hon och den andra tjejen gjorde coola moves, log mot varandra och verkade ha det allmänt ballt. Och de fyllde faktiskt en funktion (till skillnad från bikinibrudarna som Seun Kuti hade med sig när han spelade på Malmöfestivalen), musiken var ju extremt dansant men det blinda artistparet stod helt stilla av förståeliga skäl. Mariam har inte världens vackraste sångröst, men hon är sjukt cool och kompletterar Amadou fint (när han är ensam går han loss på sin gitarr som värsta Dick Dale-galningen, tur inte hela konserten var så). Hon avslutade varje låt med ett "yeah". Jag kom att tänka på Flavor Flav. Kanske var det solglasögonen.

#1 - - CM:

ey, ge fan i att dissa mcdonalds-afrikanskor!

#2 - - Nicholas:

Jag dissar inte dem! Det var bara så påtagligt, förvandlingen...

#3 - - PataPata!:

Miriam Makeba förändrade världen när hon på 70-talet gick ut och visade på förtrycket i Sydafrika och rasismen världen över, samtidigt som hon öppnade världens öron för underbar afrikansk musik. Nu är hon borta, men hon var faktiskt en av många föregångare till alla som kommit sedan... Kanske var det för många durackord där också? Mer politik än musik,kanske...

#4 - - skrotnisse:

ja just det, hon gjorde faktist en löjligt stor politisk gärning, kan hon inte få spela vilka ackord hon vill då?

#5 - - Pondexter:

Hej! Alltså HUR KUL är det inte att T-Pain gör en Bob Dylan-hyllning på Thr33 Ringz? I love it.