Gud vad bra Margot at the wedding är! Såg den på bio igår. Men hur kan den vara så slept-on??? Jag hade knappt läst någonting om den innan den poppade upp på svenska biografer, ett halvår efter USA-premiären, och recensionerna har varit väldigt ljumma tycker jag. Helt bisarrt, eftersom den är så bra, jag tycker att den är bättre än The Squid and the whale. Tätare, skarpare, roligare. Extremt bra manus, de små nyanserna i varje replik, alla dessa psykologiska games och härskartekniker... ja, alla karaktärerna var så djupa och trovärdiga (fast okej, Paulines dotter fick inte så mycket utrymme), Noah Baumbach är så himla grym. Nicole Kidman är också så himla grym. Jag vet inte om jag sett narcissism gestaltats bättre på film någonsin tidigare. Det bästa med henne är att hon bara blir bättre och bättre. Jag minns Gus van Sants "Till varje pris" (To die for), filmen som fick folk att se henne som en skådespelerska och inte bara som en Tom Cruise-fru. Där spelar hon ond och kall på ett ganska styltigt och enkelspårigt sätt, jag tycker inte den filmen var särskilt bra. Men nu, tio år senare, så är det en fröjd att se henne i varje sekund. Fast det har givetvis att göra med regissören också (hade hon varit så bra i Dogville om inte Lars von Trier pressat fram de där sidorna?), och Noah Baumbach är nog väldigt bra på att ge regi - även Jennifer Jason Leigh (för övrigt gift med Baumbach) och Jack Black spelade väldigt bra, för att inte tala om Zane Pais som spelade Margots son Claude. Vissa kanske tycker att det är för mycket ångest i såna här filmer. Jag förstår inte den kritiken. Jag tycker man blir upplyft, eftersom det är så himla...bra! En bra, psykologiskt raffinerad filmreplik ger en endorfinkick, man ryser av välbehag, hur tungt eller sorgligt innehållet än är. Något man däremot blir deprimerad av är klyschor och Oscars-fjäsk, som man ser i så många filmer, det är äcklande och distanserande. Sånt slipper man i Noah Baumbachs filmer och det är därför jag älskar honom.

Så var det Kleerup också, just det. Såg honom i lördags, det var kul och förvånansvärt nog hade han lyckats locka med sig både Marit Bergman och Titiyo. Tur det, för själv gjorde han inte så mycket mer än att dricka öl, speja ut över publiken med sin intensiva blick, fråga "Malmö, har ni det bra?" och lägga handen bakom örat sådär, och styra upp handklappning i varje låt. All musik kom ju från två laptops. Men det gjorde ingenting, för musiken var så fin. Kleerups låtar är alla rätt lika - två ljusa ackord som det växlas mellan fram och tillbaka, glittrande syntslingor som slingrar sig runt dem, pumpande bastrummor och bankar tryggt under dem. Det är ett stadigt beat som varken är disco, house eller techno, det är i brist på bättre uttryck ett X2000-beat. En vacker tågfärd in i natten, och musiken är så hoppfull, så hoppfull, det är rörande. Kleerup är en intressant artist, för han verkar liksom sårbar och hård på en och samma gång, helt besatt av revansch och bekräftelse. Han lapade i sig publikens kärlek, men svaret från honom var inte en ömsesidig kärlek utan mer ett inåtvänt sammanbitet leende: vad var det jag sa, jag visste väl att jag skulle göra en hitlåt, jag visste väl att de skulle älska mig, jag förtjänar det här. Det är den här osäkerheten som gör honom speciell, tycker jag. Men det finaste var ändå när "With every heartbeat" kom och alla jublade, och två 20-åriga tjejer framför mig blev eld och lågor och sjöng med i varenda ord. Jag gjorde också det. Och Kleerup såg nöjd ut.