lars-erik larsson

Publicerat i: Allmänt
image251
Lars-Erik Larsson föddes i Åkarp. Men alla bilder därfifrån är så hiskeligt fula (wonder why) att jag bara inte KAN lägga upp någon dem här. Ni får en bild från Bara-slätten istället, det är också sydvästra Skåne.

I torsdags skulle den skånska kompositören Lars-Erik Larsson fyllt 100 år. Han dog på 80-talet, men det hindrade inte Malmö Symfoniorkester från att hedra honom med en stor konsert, och jag var där med mitt vanliga konsert-entourage.

Fördomen om svenska kompositörer är denna: de är lika fega och tråkiga som svenskar är i allmänhet. Och jag önskar att Lars-Erik Larsson var ett glödande motbevis, men så är det tyvärr inte. Förutom de verk som Malmö Symfoniorkester framförde - saxofonkonserten, "Musik för orkester" (fantasifullt namn!), "Ostinato" och Pastoralsviten - så har jag lyssnat på hans tolv concertini för soloinstrument och orkester. Allt som oftast är det musik utan mening och mål, det är en massa toner som bara är där utan anledning, det hettar aldrig till eftersom det inte finns något att hetsa upp sig över. Alla känslostormar är korta, snopna och tomma. Det är som musiken ligger och försöker sova men vrider och vänder sig under det varma täcket. Den slår knut på sig själv - allt är snyggt och kompetent, men det hänger ett stort frågetecken i luften hela tiden. Det är en bild som inte föreställer någonting. Som om Larsson aldrig orkat stanna upp och tänka efter och ta reda på vad han verkligen känner, vad han verkligen vill förmedla. Istället stressar han iväg med ännu en tonkaskad, musiken får aldrig andas naturligt, det hela känns otroligt konstlat.

Så varför bemöda sig med ett helt blogginlägg om karln? Jo, för att ibland är han bra på riktigt. Saxofonkoserten var faktiskt alldeles lysande, inte minst på grund av solisten Jörgen Pettersson som såg ut som att hans livs lyckligaste stund äntligen hade kommit och att varenda not var skriven för honom. Han spelade allting utifrån minnet, inte illa med tanke på alla knixiga löpningar i melodierna. Men även själva verket var väldigt bra, det lät liksom fräscht och levande, fint samspel mellan orkestermusiken och solomusiken, it all gelled. Även om man gör det lite lätt för sig om man väljer att se konserten som en blandning av klassiskt och jazz, i och med att saxofon är ett sånt typiskt jazzinstrument, så blev det lätt att det kändes så, eftersom saxofonmelodierna var så himla vilda och coola, det var som bebop fast det skrevs på 30-talet. Och man kan jämföra med hur stelt det blir när jazzmusiker ska närma sig klassiskt, som Modern Jazz Quartet eller Duke Ellingtons astråkiga "sviter". Det här var mycket bättre.

De concertini som Larsson gjorde är ganska ojämna. De som gjordes för blåsinstrument och orkester är närmast provocerande meningslösa - det händer absolut ingenting, man hör bara en störig trumpet som står och stampar typ. Men de för stråkinstrument och orkester är stundtals riktigt bra, speciellt den för kontrabas som är sugande vemodig. Och den för piano och orkester imponerar också, värsta Ravel-klangerna på sina ställen.

Man ska alltså inte räkna ut Lars-Erik Larsson. Men det är ändå lite deppigt att tänka att Finland hade Sibelius. Skillnaden mellan såna kompositörer och på svenskar är vår patenterade ängslighet. Det här med att safea... jag blir galen på det.
#1 - - Anna:

Har du inte hört Förklädd Gud?

#2 - - Nicholas:

Nix. Inte än, that is.

#3 - - Anna:

DO IT!