Ja (åh fan retorisk fråga). Jag tror det är så. Det är därför Håkan Hellström är bättre än alla andra svenska artister: ingen ger så mycket som han gör. Det är också därför som min syster skriver så bra: hon ger så mycket av sig själv.
Fast samtidigt, är det så enkelt? Hur mycket gav Irving Berlin av sig själv? Hur mycket gav Hitchcock av sig själv? Eller typ Botticelli och Rembrandt? Kanske mycket begärt av en bildkonstnär att ge lika mycket av sig själv som någon som sysslar med text i och för sig... men man kan ge på andra sätt, och Botticelli lät sina tavlors människor ha ögonkontakt och kommunikation, alltså relationer och känslor, alltså temperament och personlighet, alltså hans egna känslor. Senare konstnärer kanske har ett annat spelrum och en annan möjlighet att ge av sig själva. Fast vissa väljer ändå att inte ge så mycket. Det är därför jag aldrig kommer uppskatta Jackson Pollock lika mycket som Ola Billgren.
Beethoven gav mycket av sig själv. Haydn gjorde det inte, hans musik har givetvis sin charm ändå, men man kommer inte nära den på samma sätt. Mozart? Han var ju sin tids Lil Wayne. Så himla ointellektuell, han bara glömde kranen på i princip, utan att ha någon plan bara spillde han fantastisk musik omkring sig (hojta till om ni tycker jag är för geni-romantisk). Men jag tror hans personlighet fanns i den... all den där energin och livsglädjen och humorn. Precis som Weezy.
Kanske det som är problemet med filmmusik förresten? Kompositörer som inte ger så mycket av sig själva, som kanske tror att det är deras jobb att inte ge någonting av sig själva. Och allt blir lättviktigt och lättglömt som resultat. Men Bernard Herrmann var ju inte sån, och Alexandre Desplats "Wong Chia Chi's theme" från Lust, Cuation är inte sån.
Men frågan, som jag övergav lite nyss, är alltså: kan man verkligen säga att den här man-måste-ge-principen är en universell regel? Tänk på författare som, jag vet inte, Dickens... Dickens gav inte ett skit (förutom den uppenbart självbiografiska David Copperfield). Fast jag tycker inte att han är så bra, så det är ett dåligt exempel. Men andra rena storytellers? Mary Shelleys Frankenstein? Men det är en fantastisk bok om utanförskap och föräldraskapsångest, extremt personlig om du frågar mig. Fan. Finns det inga andra? Mark Twain? Alla som haft som ambition att göra "the great American novel" och skrivit om något som inte alls har med deras (författarens) eget liv att göra? Hm, jag vet inte, har typ inte läst någon av dem. Men jag hoppas att det inte är så att de är dåliga, jag menar jag vill tro att det finns konst som bara är konst, berättelser som bara är berättelser men ändå är fantastiska. Det är en trevligt tanke. Men något säger mig att det är en lögn, att alla som inte ger av sig själva fuskar, att de är sämre som konstnärer.
Woody Allens bästa filmer är de när han ger lite av sig själv: Annie Hall, Radio Days, Fruar och äkta män, Harry bit för bit. Det enda som han gjort som varit bra på senare år är scenerna i "Scoop" som utspelar sig i Hades - för de handlar om honom själv, om hans dödsångest, det blir angeläget.
Källan till alla dessa frågor, gott folk, är att jag skrivit 60 sidor på en roman och kommit på nu att jag inte gett någonting av mig själv. Eller åtminstone inte tillräckligt mycket. Jag tror jag måste börja om från början.
PS när det gäller bloggar ger folk gärna för mycket av sig själva. Jag försöker dock ge så lite som möjligt här. Ni får mina åsikter om kultur och inte mycket mer än så. Det blir för kladdigt annars.
Intressanta frågor! Jag tycker att det är viktigt att ge något av sig själv för att producera något av konstnärligt värde, men samtidigt så tror jag att det är en fin linje. Frågan är väl också vad läsaren/lyssnaren/konsumenten vill få ut av att ta del av ett verk.