Måste man ge något av sig själv? Riskera något? Göra motsatsen till att ta den enkla vägen, den fega vägen? För att producera något av konstnärligt värde alltså?

Ja (åh fan retorisk fråga). Jag tror det är så. Det är därför Håkan Hellström är bättre än alla andra svenska artister: ingen ger så mycket som han gör. Det är också därför som min syster skriver så bra: hon ger så mycket av sig själv.

Fast samtidigt, är det så enkelt? Hur mycket gav Irving Berlin av sig själv? Hur mycket gav Hitchcock av sig själv? Eller typ Botticelli och Rembrandt? Kanske mycket begärt av en bildkonstnär att ge lika mycket av sig själv som någon som sysslar med text i och för sig... men man kan ge på andra sätt, och Botticelli lät sina tavlors människor ha ögonkontakt och kommunikation, alltså relationer och känslor, alltså temperament och personlighet, alltså hans egna känslor. Senare konstnärer kanske har ett annat spelrum och en annan möjlighet att ge av sig själva. Fast vissa väljer ändå att inte ge så mycket. Det är därför jag aldrig kommer uppskatta Jackson Pollock lika mycket som Ola Billgren.

Beethoven gav mycket av sig själv. Haydn gjorde det inte, hans musik har givetvis sin charm ändå, men man kommer inte nära den på samma sätt. Mozart? Han var ju sin tids Lil Wayne. Så himla ointellektuell, han bara glömde kranen på i princip, utan att ha någon plan bara spillde han fantastisk musik omkring sig (hojta till om ni tycker jag är för geni-romantisk). Men jag tror hans personlighet fanns i den... all den där energin och livsglädjen och humorn. Precis som Weezy.

Kanske det som är problemet med filmmusik förresten? Kompositörer som inte ger så mycket av sig själva, som kanske tror att det är deras jobb att inte ge någonting av sig själva. Och allt blir lättviktigt och lättglömt som resultat. Men Bernard Herrmann var ju inte sån, och Alexandre Desplats "Wong Chia Chi's theme" från Lust, Cuation är inte sån.

Men frågan, som jag övergav lite nyss, är alltså: kan man verkligen säga att den här man-måste-ge-principen är en universell regel? Tänk på författare som, jag vet inte, Dickens... Dickens gav inte ett skit (förutom den uppenbart självbiografiska David Copperfield). Fast jag tycker inte att han är så bra, så det är ett dåligt exempel. Men andra rena storytellers? Mary Shelleys Frankenstein? Men det är en fantastisk bok om utanförskap och föräldraskapsångest, extremt personlig om du frågar mig. Fan. Finns det inga andra? Mark Twain? Alla som haft som ambition att göra "the great American novel" och skrivit om något som inte alls har med deras (författarens) eget liv att göra? Hm, jag vet inte, har typ inte läst någon av dem. Men jag hoppas att det inte är så att de är dåliga, jag menar jag vill tro att det finns konst som bara är konst, berättelser som bara är berättelser men ändå är fantastiska. Det är en trevligt tanke. Men något säger mig att det är en lögn, att alla som inte ger av sig själva fuskar, att de är sämre som konstnärer.

Woody Allens bästa filmer är de när han ger lite av sig själv: Annie Hall, Radio Days, Fruar och äkta män, Harry bit för bit. Det enda som han gjort som varit bra på senare år är scenerna i "Scoop" som utspelar sig i Hades - för de handlar om honom själv, om hans dödsångest, det blir angeläget.

Källan till alla dessa frågor, gott folk, är att jag skrivit 60 sidor på en roman och kommit på nu att jag inte gett någonting av mig själv. Eller åtminstone inte tillräckligt mycket. Jag tror jag måste börja om från början.


PS när det gäller bloggar ger folk gärna för mycket av sig själva. Jag försöker dock ge så lite som möjligt här. Ni får mina åsikter om kultur och inte mycket mer än så. Det blir för kladdigt annars.
#1 - - Karin:

Intressanta frågor! Jag tycker att det är viktigt att ge något av sig själv för att producera något av konstnärligt värde, men samtidigt så tror jag att det är en fin linje. Frågan är väl också vad läsaren/lyssnaren/konsumenten vill få ut av att ta del av ett verk.

#2 - - Bernhard:

Du har nog rätt i mycket. Framför allt älskade jag Mozart-Weezy-kopplingen. Men konsten är alldeles för komplex för att några universella regler ska hålla. Det kommer alltid finnas massvis med undantag, hur du (eller jag) än teoretiserar. Du har ju helt rätt gällande Hitchcock exempelvis.

Sen får man ju inte heller glömma bort att i princip all fantastisk musik ifrån både barocken och wienerklassisismen var på "beställning".

#3 - - Nicholas:

Sant. Och även filmerna i Hollywood under 40- och 50-talet var ju, på sätt och vis, också "på
beställning". En regissör som Ang Lee har en helt annat frihet än vad Hitchcock hade. Han beklagade sig också, i intervjuerna med Francois Truffaut, över att han hade målat in sig i ett hörn med sina spänningsfilmer, att han var trött på det. En film där man faktiskt kan säga att han gav någonting av sig själv är "Frenzy", hans första film i England efter tre decennier i USA, och hans kärlek till hemlandet värmer upp varje scen. Rätt fint faktiskt.

En annan fråga är: om det nu är så att konst där konstnären ger av sig själv är bättre än annan, varför är det då så? Kanske för att konstnären blir mer mänsklig, och det är mänskligheten som är det tilltalande för publiken, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Jag minns när Foxy Browns tredje skiva "Broken silence" kom, i låtar som "I don't care" öppnade hon upp sig för första gången. Jag kunde inte sätta fingret på varför jag gillade det, för hennes rim var inte särskilt snygga och beatet var rätt vanligt. Men det är väl just det där med mänskligheten, i det här fallet sårbarheten.

Obs dock att sårbarhet inte är synonymt med "bra konst". Alla dessa manliga singer-songwriters som ska cry their hearts out, det är ju allt annat än rörande, snarare är det populistiskt och typ cyniskt. Det finns mer mänsklighet i M.O.P. än i Tomas Andersson Wij om du frågar mig.

#4 - - d:

Problemet med diskussionen är väl att det är omöjligt för oss att veta hur mycket en person "gett" av sig själv i ett verk. det kan bara konstnären säkert veta, därför kan det aldrig bli annat än spekulationer. se biggie vs. verkligheten. sen att säga att håkan i dagsläget "ger mer än någon annan person" känns som ett pinsamt statement. på vilket sätt skiljer sig håkan från exempelvis manliga singer-songwriters som "cry their hearts out"? han gör möjligen bättre musik, men vet du säkert att han "ger" mer av sig själv? tar han större risker?

#5 - - b:

Har inte Håkan sagt flera gånger att hans låter inte är självbiografiska?

#6 - - gustav:

att ge av sig själv är inte samma som självbiografi.

#7 - - Nicholas:

Tack Gustav, tänkte precis säga det: det här har inget att göra med hur självbiografiskt någonting är. Då hamnar man i en sunkig autenticitetsdiskussion och sånt är jag inte intresserad av. Jag tycker Biggie ger mycket av sig själv - jämför med en rappare som Memphis Bleek, som rappar om exakt samma saker, men som inte alls gör samma avtryck hos lyssnaren. Varför är det så? Är det BARA för att Biggie var en tekniskt skickligare rappare? Nej, jag tror fan inte det. Det finns något annat där, hans personlighet finns med i inspelningen. Vad Memphis Bleek har för personlighet har han aldrig lyckats förmedla.

#8 - - jeps:

Allt har med artisnamnet att göra=)

#9 - - jonast:

Det här är jättespännande! Men hur skiljer sig den här diskussionen från den auteur-diskussion du tagit upp här tidigare?
Jag kanske har fel, men jag vill minnas att du då tog ställning för mer fabriksproducerad popmusik, där upphovsmannen (eller kvinnan för den delen, invänder mitt pk-jag) kanske inte ger så mycket av sig själv men ändå skapat en sjysst låt.

#10 - - Nicholas:

Auteurdiskussionen handlade för min del om att dyrkandet av Den Ensamme Skaparen bör upphöra, att man borde ge mer props till verk som skapas av flera personer som alla drar sitt strå till stacken. I slutändan handlar det om att se till produkten snarare än, eh, producenten.

Det här handlar om något annat - oavsett vem som har gjort verket eller hur det blivit till, kan man titta på innehållet och analysera i vilken utsträckning upphovsmakaren/-arna har gjutit in sina liv i det. Blod, svett och tårar, hela den grejen, och hela gräv-där-du-står-grejen. Och frågan är: blir det alltid bättre då? Jag tror typ det... men jag är inte säker ändå, det känns farligt att vara så kategorisk.

#11 - - Andy:

Hmm.. Vertigo är ju en djupt personlig historia för Hitchcock! Om hans förhållande till sina skådespelerskor och diverse trauman.

#12 - - B:

Det hela låter lite väl vagt, verkar ju mer vara ens personliga smak som avgör hur vida man tycker att nån "ger av sig själv" i sin konst.

#13 - - Nicholas:

Jo, det är fett vagt. Som kulturkonsument kan man egentligen aldrig veta. Men den som gör musiken/filmen/boken, den personen vet nog om han eller hon gett något av sig själv i processen. Eller om man bara fegat och varit distanserad och mekanisk. Äh, jag vet inte. Seriöst: jag vet inte.