indy, ico

Publicerat i: recension

I tisdags såg jag Indiana Jones på bio. Jag har svårt att bestämma mig för om den var bra eller dålig, för på ett sätt var den riktigt keff, och samtidigt var den ganska göttig. Fredrik Strage gav den en tvåa i betyg, men jag fick för mig att han var så hård bara för att göra bot efter Arn-incidenten i vintras. Men han hade faktiskt rätt, finalen var sjukt flippad även med Indy-mått. Och det kan man väl stå ut med (och egentligen passar väl flygande tefat in lika mycket i filmens utpräglade 50-talsnostalgi som atombomben, kommunistskräcken och rock'n'roll-ungdomarna), men jag tyckte manusförfattarna gjorde ett misstag när de lät hjältarna reagera på det sjuka som om det inte var sjukt alls. Indy bara "lite aliens, gött, what else is new" typ, och det var egentligen mycket mer irriterande än rymdvarelserna själva. Det hade varit mycket bättre om filmen slutat med ett "what the FUCK? Ok, jag kommer aldrig att fatta det här... lika bra att vi försöker glömma allt som hänt" eller nåt.

Nåja, filmen var ändå rejält underhållande på sina ställen, framförallt i de långa actionspäckade biljaktscenerna, rena festen. Allt var så maxat, det var nästan bara logiskt när Steven Spielberg vred upp det ännu ett snäpp och inkorporerade bisarra Tarzan-inslag i det hela. Och jag blev väldigt glatt överraskad över att Karen Allen, hjältinnan från den första Indiana Jones-filmen, var med igen - hon var ju så cool och hade en sån stark personlighet, det var ett sånt otroligt nerköp när hon byttes ut mot en pipig, hjälplös bimbo i uppföljaren. Jag har för mig att hon var med i "Deltagänget" också och spelade då en söt college girl. Det var snart tre decennier sen och nu har hon har åldrats en del, sorgligt att tänka på att hon inte får några roller längre bara för att hon är kvinna, jag menar Harrison Ford är ju ännu äldre men han betraktas fortfarande som en hunk och en A-skådis.

Men alltså, rätt bra film ändå. Men jag hade en kulturell upplevelse samma dag som överskuggade Spielberg och Indiana Jones på alla sätt: Fumitu Uedas PS2-spel "Ico" från 2002 som jag äntligen klarade. Om det någonsin funnits ett argument för att tv-spel kan vara konst så är det detta spel. Så otroligt vackert och suggestivt, som en digital katedral, en mystisk juvel som man bär med sig i sitt hjärta. Nästan ingen dialog, nästan ingen musik, nästan ingen action. Bara dessa otroliga miljöer (läskigt detaljerade), det matta ljuset från eftermiddagssolen (läskigt realistiskt), en okänd plats som man instinktivt flyr från, samt känslan av att vilja beskydda sin vän. Så enkelt och så fint. Inte för att låta som Jonas Thente, men slottet i "Ico" kanske en dag kommer ha samma status för det tidiga 2000-talet som slottet i Kafkas roman har för 1900-talet.
image254

#1 - - jeps:

Tack ska du ha! Ett till filmminne förstört av idiotiska recesenter...douchebag!

#2 - - Nicholas:

Whoops, förlåt. Men har inte alla recensioner outat de övernaturliga inslagen? Alla jag har läst har i alla fall gjort det. Och ärligt talat, det har inte så stor betydelse om man vet det eller ej, jag tror i alla fall inte att jag skulle tycka att filmen var mycket bättre om de knäppa händelserna på slutet kom som en total överraskning.

#3 - - Daniel:

Det här med att Indiana Jones inte tänker "what the fuck?!" måste nog förstås utifrån Indianas tidigare erfarenheter. Du eller jag hade naturligtvis blivit alldeles till oss men här av vi en kille som både har hittat Moses stentavlor och druckit ur den heliga graalen. Klart att detta har lett till att han har blivit lite blasé med åren.

#4 - - Nicholas:

Hi hi. Jo så är det väl.