lust, caution

Publicerat i: film, recension
image246

Såg Ang Lees "Lust, caution" på bio igår. Den var helt fantastisk. Så klart. Hur kunde jag ha inbillat mig något annat? Jag vet inte, men jag väntade mig nog inget mästerverk, recensionerna var ju rätt artiga, hypen var obefintlig, och det är helt befängt eftersom det är en film som är minst lika bra som "Brokeback mountain", nästan lika bra som "The Ice Storm" och ganska säkert bättre än "Förnuft och känsla".

Kärleken som en destruktiv kraft. Kärlek som inte är söt och gullig, utan kaotisk och fruktansvärd, ett svart hål av fatalistisk passion. (Vilken romantiker Ang Lee är alltså, en Schubert för filmen.) Samma tema som i Brokeback Mountain alltså, men i en helt annan kontext - Japanockuperade Kina i början av 1940-talet - och med två huvudpersoner som har en helt annan maktrelation: en hård man som beordrar avrättningar på politiska motståndare och en kvinna som, mest av en slump, samarbetar med motståndssidan och ska hjälpa dem att mörda honom.

I en Hollywoodfilm så hade detta scenario inneburit antingen a) de blir kära i varandra och han förändras av kärleken och blir en god människa och byter sida, b) hon blir nästan kär men gör i slutändan Det Rätta och mördar honom eftersom han är en ond människa, eller c) han är helt enkelt en god människa, det var hon som var hjärntvättad av kommunisterna och när de blir kära i varandra berättar hon allting och byter sida. Samtliga alternativ hade lett till relativt lyckliga och okomplicerade slut, och filmen hade säkert blivit en succé, kanske fått en Oscar.

Men det är inte en typisk Hollywoodfilm, Ang Lee är ingen jävla Ron Howard. Ingen är helt ond, ingen är helt god, ingen av de olika sidorna står för ljuset och rättvisan, ingenting är okomplicerat, ingenting slutar lyckligt. Och ändå är det en vacker och drabbande film. Hur kommer det sig? Jo, för att karaktärerna är så himla bra, så nyanserade, så trovärdiga, så känsligt spelade av Tony Leung och Tang Wei. Det är så real, det gör ont, det är en film man aldrig glömmer. Och då har jag inte ens nämnt fotot, scenografin och den ovanligt starka musiken (det där temat loopades fortfarande i mitt huvud när jag vaknade i morse). Eller alla biroller som var så bra, bland annat killen som Wang blir kär i och låter sig dras in i politiken av men som är helt macho-uppslukad av Kampen och skiter i henne, inte ens han är endimensionell (Peter Birro borde ha tagit några lektioner från Ang Lee innan han skrev sitt keffa Upp Till Kamp-manus). Och alla minnesvärda scener, som den i början när det unga teatergänget springer omkring i regnet och sjunger studentsånger, berusade och lyckliga, så himla romantiskt på alla sätt.

Ett par ord om de omtalade sexscenerna också. Det var, som mitt biosällskap Magnus sa, kanske första gången som sexscener fyllt en funktion i en film. De var inte dekorationer, illustrationer för att bevisa att paret faktiskt är kära i varandra eller nåt sånt. De förde handlingen framåt, gav djup åt karaktärerna på samma sätt som dialog gör. De var obehagliga, och det var nödvändigt att det var så, för hur fan skulle de kunna vara fina och ljuva när mannen är en kallblodig mördare? Klart han har aggressioner, klart han är sjuk i huvudet, klart han inte har kontakt med sina känslor. Tony Leungs ansiktsuttryck sa allt. Och Tang Wei spelade så himla bra också, hennes distans till honom krossades, utplånades, hon blev sårbar i ordets alla bemärkelser, och just det gjorde att hon kunde bli kär i honom. Kvinnans utsatthet i förhållande till den fysiskt starkare mannen: det var hela tiden ett påtagligt faktum, läskigt men realistiskt. Ang Lee sysslar inte med våldspornografi, han bara säger: så här är det, tro inget annat, så här kan det gå till när underrättelsetjänstpampar får utlopp för alla sina känslor i sängkammaren med sina älskarinnor. It ain't pretty, folks. Och ändå, märkligt nog, eroderas bergen av kontroll som de båda bär på, och de blir offer för varandra, offer för kärleken.

Ang Lee alltså, han bevisar det återigen: han tillhör världens kanske fem bästa nu levande regissörer. Och det göttiga är: han är inte pretto. Han vill bara göra en bra film, ett bra drama, en bra kärlekshistoria. Grejen är bara att han har en helt annan fingertoppskänsla än 99% av alla andra regissörer, han dansar förbi alla fallgropar, svävar över alla klyschor. Han tror på Filmen som han tror på kärleken (vilket också märktes i Lust Caution, i scenerna när Wang gick på bio), han är ingen cyniker, han vägrar göra konst som är något annat är fullständigt drabbande. För det förtjänar han en eloge.
image247