Förlåt Stefan Nilsson, du hade rätt! Såg "No country for old men" igår och den var faktiskt väldigt bra. Det trodde jag verkligen inte om bröderna Coen, jag brukar irritera ihjäl mig på deras meningslösa kitsch och stilsäkra användning av filmklyschor. Den enda av deras filmer jag verkligen gillat är "The Big Lebowski", den är avslappnad och rolig, plain and simple. "Fargo" och "Barton Fink" är okej, men ändå lite småbull, inga filmer man förälskar sig i direkt. De andra är bara så fruktansvärt trista och tomma, slöseri med bra skådespelare, ja slöseri med filmrullar.

Men "No country for old men" var annorlunda. Här fanns ett allvar, ett mörker som inte var en acessoar, samt filmiska grepp som kändes egna och uppfriskande. Både Javier Bardem och Kelly MacDonald spelade väldigt bra, men det var Tommy Lee Jones karaktär som gjorde störst intryck. Har aldrig sett honom så bra. Uppgivenheten, dödsångesten, relationen till fadern (de möttes bara en gång, men vilken scen!). Han var liksom manligt sammanbiten och rationell utan att bli macho och känslolös, ganska ovanligt faktiskt. Han var inte en parodi på en typisk Texaspolis som har sett allt - han var mänsklig.

De filmiska greppen då? Jag tänkte mest på hur bröderna Coen valt att inte visa vissa händelser, att de klippt i rätt ögonblick, både modigt och smakfullt. De måste tänkt "den här mordscenen behöver vi inte ha med, alla fattar att han ska dö nu, alla går och väntar på just det ögonblicket, vi struntar i det och visar något som de inte har väntat sig istället". Smart! Och coolt för det visar liksom att inga dödsfall är viktigare än andra, fastän den där karaktären har större betydelse i historien än den där karaktären, så är det objektivt sätt lika tragiskt när båda blir mördade. Karaktärshierarkin plattas liksom ut, det är ett sätt att undvika klichéer. Slutet var komponerat med samma logik, samma anti-inställning, och jag gillade slutet väldigt mycket.

Lägg därtill väldigt vackert foto och en nästan total avsaknad av musik (väldigt effektfullt!), samt sjukt välregisserad spänningsaction (en konst i sig) i filmens första halva, och du har en riktigt bra film. Det enda som var bull var den "härliga" hillbilly-dialekten som alla pratar, bröderna Coen älskar sånt lite för mycket, samt Kelly MacDonalds mamma, en jobbigt överdriven karaktär som skar sig mot resten av filmen. Men men, en toppfilm nevertheless.