my little brown book

Publicerat i: Allmänt

Det sämsta man kan göra som skrivande person är att läsa J.D. Salinger, mer specifikt det han skrev under andra halvan av 50-talet. Man känner sig som Franny som tackar nej till den akademiska världen, man känner sig som Seymour som inte vill ge ut sina dikter, man känner sig som J.D. själv (skrev jättemycket men publicerade alltmer sällan, det senaste är en novell i början av 60-talet som han fortfarande vägrat ge ut i bokform) - man får en aversion mot hävdelsebehovet som finns överallt och inom en själv. Man tänker att det smartaste och mest ödmjuka man kan göra är att vara tyst.

J.D. Salinger har sagt att han älskar att skriva, men att han skriver för sin egen skull, han behöver inte andra människors läsning och bekräftelse för att känna sig nöjd. Jag vet inte, funkar det så? Funderar på en grej som Caroline en gång skrev i sin skunkdagbok, nämligen att allt man skriver har en adressat. Utan publik ingen text. Meningslöst att skriva om det inte finns någon som kan läsa. Jag tycker hon hade en poäng (dessutom är det ju en befriande anti-"jag skriver för att jag har ett kall"-inställning), om jag inte hade haft 0 läsare om dagen här hade jag definitivt inte pallat fortsätta blogga.


(Tänk dagböcker. Man vill ju inte att någon ska läsa vad man skriver i sin dagbok, och ändå har man en adressat, någon som man måste förklara vissa saker för och andra inte, ibland slinker det till och med in ett "ni" när man skriver dagbok. Adressaten kanske är en själv om 30 år, jag vet inte. Men den finns där.)

Samtidigt, jag vet inte. Det finns ju någonting som heter uttrycksglädje. Häromdagen fantiserade jag om hur jag skulle vilja leva mitt liv - det göttigaste vore ju att jobba halvtid med något "riktigt", typ mellan 8 och 12, sen äter man lunch, sen spelar man piano och övar på The Great American Songbook mellan 13 och 15, sen skriver man på något fånigt skönlitterärt projekt mellan 15 och 17, sen är arbetsdagen över! Även om man aldrig skulle bli publicerad, och även om man aldrig skulle få det där jobbet som Rodgers&Hart-specialiserad hotellbarpianist, så har man trevligt: det är trevligt att skriva, och det är trevligt att spela piano. Även om ingen hör.

Skit samma. Menar bara: jag är lite trött på åsikter, mina egna inkluderade. För några veckor sen lyssnade jag på Lightspeed Champion, nya Hot Chip-skivan och nya Kelley Polar-skivan och tänkte att jag skulle skriva någonting om vad jag tycker om dem, men sen ändrade jag mig. Whatever liksom. Det är bara mina åsikter! Det vore gött att göra en årsbästalista som ser ut såhär:

Årets 15 bästa album
1. (hemligt)
2. (hemligt)
3. (hemligt)
4. (hemligt)
5. (hemligt)
6. (hemligt)
7. (hemligt)
8. (hemligt)
9. (hemligt)
10. (hemligt)
11. (hemligt)
12. Lil Wayne - Tha Carter III
13. (hemligt)
14. (hemligt)
15. (hemligt)

Men det kommer säkert inte bli så, för snart kommer min vanliga åsiktsmaskin-persona återvända och allt som jag nyss skrev kommer vara extremt inaktuellt. Yep. Vi ses då.


PS "My Little Brown Book" är en underbar låt med Duke Ellington och John Coltrane. Jag har alltid trott att titeln syftade på en liten privat bok man har med sig, typ en dagbok - men sen såg jag att alla J.D. Salingers böcker är utgivna av Little, Brown Publishing. Duke menade alltså att gå omkring med en liten pocketbok från Little Brown. Också en fin bild.

#1 - - matti alkberg:

"en befriande anti-'jag skriver för att jag har ett kall'-inställning"

Fan vad jag har svårt att förlika mig med den inställningen. Men ni delar den med Jan Guillou. Fint sällskap.

#2 - - Jonas:

Har du 0 läsare om dagen?

#3 - - Sus:

Din lista är helt OK, frånsett att fyran och femman bör byta plats.

#4 - - jeps:

Ok..börja läsa den här bloggen för ett tag sen..och fattar fortfarande inte vem det är som skriver allt.

Är den logiska förklaringen bara att jag är ett förvirrat mongo och det är en kvinna vid namn annika flynner som skriver bloggen oder was?
Jag läste aldrig pop eller bibel eftersom jag var typ 9 år då och mer intresserad i turtles och typ..pokemon
Kan nånn avslöja detta mysterium en gång för alla!?

#5 - - Henrik:

Så du tror att Carter III kommer släppas i år?

#6 - - Nicholas:

Hej Jeps. Såhär ligger det till: jag som skriver här heter Nicholas Annika Flynner. Det är inte konstigare än att det finns en poet som heter Rainer Maria Rilke och en kompositör vid namn Carl Maria von Webern. Ibland kallar jag dock mig för samma efternamn som hon som skriver för Rodeo och Bon. Det är en hyllning, jag tycker hon skriver bra, och det är ju ett snyggt namn (det var väl så Bob Dylan resonerade när han snodde Dylan Thomas namn?). Jag kan inte förneka att denna fräckhet har sitt ursprung i att jag trodde att namnet skulle ge mig fler jobb. Men Flynner är alltså namnet som står i mitt pass.

#7 - - Clara:

Andres Lokko i Pop skrev ganska mycket om the turtles. bra band.

#8 - - I:

googlar kenny carter och så råkar jag stöta på din blogg. jag gillart!

#9 - - Max:

My little brown book - därifrån kommer Killah Priests sampling som nämnde här för ett (bra) tag sedan. "Fake MC's" heter låten.

#10 - - Nicholas:

Oj, den måste jag kolla upp i så fall.

Matti: har du ett kall? Är såna uttryck relevanta? Är det verkligen antingen eller, antingen är man en Diktare med Guds Röst inom sig, eller också är man Jan Guillou? Lite snävt, tycker jag.

#11 - - Caroline Flynner:

jag har ett kall.

#12 - - matti alkberg:

Jag har ett kall, jag tror inte det är Guds Röst och jag är inte säker på om det ens är bra att jag har det, men det kategoriska uttrycket jag pep om var det inte jag som levererade.
Nä, men allvarligt. Jag ogillar det för att såna som Guillou brukar hävda (så där manligt) att det inte finns inspiration, bara hårt arbete. Den sortens floskler. Rätt ofta är det de obegåvade som brukar yttra sig på det viset. Om det nu finns begåvning överhuvudtaget, det är en annan diskussion. Jag tycker att du och din syster är sällsynt begåvade.

#13 - - Sus:

Nicholas, jag tycker inte du ska förvirra Jeps så där, han vill ju bara verkligen veta. Intressant att han tror att det är flera som skriver, det visar ju på din mångsidighet...

#14 - - jeps:

Har ni hört! Lil wayne blev skjuten till döds för några timmar sen!!!

#15 - - jeps:

Nä jag bara skoja..could you imagine'=)

#16 - - jeps:

Föresten kan nånn ta reda på vilken eddie izzard show han typ säger till publiken att Frank Sinatra dog.sen skakar han på huveudet och säger typ nooo could you imagine. sen nickar han lite som om det var sant men skakar sen på huvut igen..han gör detta i typ 5 minuter ..har aldrig skrattat så här mycket i mitt liv
näst kung pow, hot shot och andra dampkomedier.....tell meeee

#17 - - Max:

Nick, fan va In a sentimental mood på piano reflections är grym, jag lyssnar oftare på den än på In a sentimental mood på Duke Ellington and John Coltrane

#18 - - Johan:

jeps: Dress to Kill heter showen.

#19 - - Johan:

Dressed to kill

#20 - - Nicholas:

Piano Reflections! SÅ BRA! Håller med om att den version av In a sentimental mood är grym, men tycker du verkligen att den slår samarbetet med (is it a Bird, is it a) Trane? Med Dukes kongeniala komp? Hm... fast kanske ändå. Det gittiga med Piano Reflections är att man får höra Duke sola så mycket.

Matti: intressant det här, med kall/begåvning/hårt arbete. Jag vet inte, kan man inte bara säga att man tycker om att skriva/uttrycka sig på diverse kreativa sätt, och att man gör det därför? Vissa är förvisso såna att de bara har en massa saker som måste ut, typ... Goethe? Mozart? (Fast även de var ju extremt professionella about it.) Men alla de andra, som "bara" är begåvade och som arbetar mycket med sin konst (och/eller ser den som arbete), är de automatiskt mindre värda? (Det finns ju de som inte ens är särskilt begåvade, ganska många också, och de är givetvis mindre intressanta som konstnärer, men det är alltså inte de jag syftar på här.)

#21 - - matti alkberg:

Jag tycker det är värre att vara kategoriskt emot/se ner på folk som känner sig utanför (som säger att de skriver/målar/ spelar/sjunger/knypplar etc för att de måste: det är ju ändå ovanligare än motsatsen) än på folk som bara gör fucking rätt för sig hela tiden. Det där med att vara mot de som anser sig/påstår sig ha ett kall tangerar penalism, jag uppfattar det så i alla fall. Och det går bort. Men jag håller med om att man har en adressat. Men den kan ju bo inne i en själv. Eller? Jag tycker att det är väldigt självupptaget att tro att någon annan ska vara intresserad av allt man gör/uttrycker hela tiden. Journalister brukar ha såna tendenser. Reportrar typ Guillou. Fast det kan vara Luther som talar genom mig. Inte är det Gud in person i alla fall.

#22 - - max:

haha nej att den slår den versionen kan jag inte säga, men jag e oftare på humör för piano reflections gladare toner än att fälla en tår till dukes och tranes. Sonny rollins gör en fantastisk version av låten på SR and the MJQ

#23 - - Max:

för att förena de två parallella ämnena kall-adressat och J Coltrane i kommentartråden kan man nämna att trane brukade spela tjugominuters-solon på scen till miles tvingade honom att gå av scenen, varefter han fortsatte backstage till det var hans tur att gå upp och sola igen.

#24 - - Nicholas:

Hehe. Men Sonny Rollins, man gillar ju honom
och så, men det är bull när han kör oackompanjerad sax, det blir för mycket Lisa Simpson.

Alltså Matti, jag ser inte ner på nån, är inte emot nån. Menar bara: hade det inte funnits några läsare (inte ens potentiella, framtida läsare) så hade man inte skrivit. Att skriva är att kommunicera, konst är kommunikation. Det handlar inte om att utgå från att andra ska vara intresserade av ens alster, att det bara handlar om bekräftelse eller nåt. Det är mer liksom... det grundläggande syftet bakom allting. Uttrycker man saker för uttryckets egen skull? Eller gör man det som ett led i någon form av mänsklig relation? Jag tror på det sistnämnda. Fast jag är inte säker. Carolines hållning (som hon verkar ta avstånd ifrån nu) var tilltalande mest för att den tog avstånd från en klyscha.

#25 - - matti alkberg:

Jo, men jag förstår och håller med. Men att ta avstånd från en klyscha med en annan klyscha är ju inget att sträva efter. Jag gör det jag gör för jag kan inte uttrycka det på annat sätt. Jag kan inte prata om det, jag kan inte rita det. Jag kan inte ens motivera det, jag KAN verkligen inte göra det på annat sätt. Jag väljer att (för den här diskussionens skull) benämna det Ett kall. Andra kanske skulle kalla det En störning eller vad vet jag. Jag kan inte påverka det. Jag vill förstå världen och mig själv, jag vill göra mig förstådd och delta. Så någon form av mänsklig relation, I'm game, det är så du säger det och jag håller med. Men om andra vill uttrycka sig "för uttryckets egen skull"så låt dem, jag har inga åsikter om det. Det kan vara bra ändå. Eller dåligt. Jag är inte rätt person att svara på varför. Och, med all respekt, det är inte du heller. Ingen är det.
Men jag har alltså INGA journalistiska ambitioner (jag VILL i alla fall inte ha det, jag kämpar emot de impulserna) så det är lätt för mig att säga det. Jag har full förståelse för om du tycker annorlunda. Det förändrar inte min syn på dig eller det du uttrycker. Det är förstås på gott och ont, men det är som det är.

#26 - - max:

tur då att han inte kör det på sina tjugo bästa skivor