James Stewart möter ödmjukt Abraham Lincoln-statyns blick
Vad gjorde ni i lördags? Jag och Håkan stannade inne, drack Trocadero och såg på Frank Capras "Mr Smith goes to Washington". Om någon skulle anklaga mig för att leva som en åttaåring vet jag inte vad jag skulle säga till mitt försvar. Hur som helst, det var en skitbra film. Sån total patriotism-porr, den amerikanska konstitutionen var heligare än bibeln, Capitol Hill var en vackrare byggnad än Peterskyrkan, en sån film hade bara kunnat göras av en sicilienare som emigrerade till USA under 1900-talets första år och älskade det nya landet mer än sitt eget liv. Frank Capra gjorde två typer av filmer: krigspropaganda och feelgoodfilmer som försvarar kärnfamiljen, och i "Mr Smith goes to Washington" sammanföll de nästan. Jag älskar James Stewart, det är så svårt att inte göra det, han ser så snäll ut samtidigt som han är stilig och manlig. Men mest imponerade kanske Claude Rains, skådespelar-wise alltså. Där snackar vi stil. Kände inte egen honom först, han hade håret färgat senator-vitt, men han körde hela tiden med sitt klassiska ansiktsuttryck (blundar allvarligt och ser sträng och mild ut på samma gång) som man känner igen från "Casablanca" och "Notorious!".
Det är två personer som måste sett den här filmen ett antal gånger: dels Aaron Sorkin, vars "Vita Huset" är en direkt fortsättning på den här hejdlösa romantiseringen av amerikansk politik (filmens dramatiska crescendo är en 23 timmar lång filibuster!). Och dels Barack Obama. He he, kanske inte, men ärligt talat påminner han skitmycket om James Stewarts Mr Smith: ung, smal, stilig, retoriskt begåvad och gränslöst idealistisk.
Annars? Häromdagen var jag på en kvadrupel konsert med Malmö Symfoniorkester. Klarinettisten Martin Fröst var special guest, ung och hunkig, en posterboy för klassisk musik vars lite irriterande anti-stiffa manér fick honom att framstå som en klarinettvärldens Bob Hansson. Men det gjorde inte så mycket för han spelade faktiskt helt otroligt bra. Dels framförde de ett nyskrivet verk av Sven-David Sandström som inspirerats av Gunnar Ekelöfs "Mölna elegi" - det hade varit riktigt bra om inte texten funnits med i partituret och Martin Fröst reciterat på ett osedvanligt kefft teatraliskt sätt. Dels en klarinettkonsert av von Weber, tidig 1800-tal, tysk romantik, molligt och vackert. Och så ramades allt in av två feta verk av Prokofjev - den "klassiska" symfonin (riktigt bra! Men han lite weird att han 1917, mitt under brinnande revolution, bestämde sig för att komponera en avslappnad och angenäm Haydn-hyllning...) och en "Skytisk svit" som var bombastisk och rytmisk, ett ryskt slag i magen.
Annars har jag lyssnat mycket på Stan Getz tidiga kvartetter och spelat mycket Final Fantasy VII. Älskar min lägenhet. I tried to live in the real world instead of a shell, but I was bored before I even began.
"en klarinettvärldens Bob Hansson"
Hahahaha hohoho hihihihi. Fan vad jobbigt. Tur att han var bra.