Den senaste tiden har jag blivit helt hooked på tv-spelet "Final Fantasy VII" från 1997. Jag önskar att jag kunde förklara vad det är och varför det är så bra, men det är svårt, för om man rycker ut en ensam beståndsdel framstår den som fattig och intetsägande. Jag vill inte googla några bilder från spelet och klistra in dem här, för ni hade nog tyckt att de var rätt fula, daterad grafik and all. Jag kan inte be er lyssna på Nobuo Uematsus musik, för liksom filmmusik bär den inte på egna ben, hur kongenial den än låter i spelet. Och framförallt kan jag inte återge storyn i spelet, börja dilla om George Orwell-dystopin och upprorsromantiken, sökandet efter och besvikelsen över fadersgestalter, barndomskärlekar som man träffar många år senare, samt en släng av ekologiskt hokus pokus och inte minst ett gäng dramatiska strider - för historien är förmodligen ganska banal, om man skulle läsa den i manuskriptform rakt upp och ner. Karaktärerna är mer eller mindre stereotypa, dialogen är välgjord men ganska förutsägbar, konturerna är hela tiden väldigt skarpa.

Men det är kombinationen av det visuella, det musikaliska och det litterära, samt den ganska svindlande känslan av att man är med själv och påverkar (man styr karaktärernas alla handlingar, från fysiska rörelser till att välja mellan olika repliker i dialogen) som gör det till ett allkonstverk. Jag undrar vad Wagner skulle tycka om Final Fantasy. Kan tänka mig att han skulle gilla det, om man smällde upp det på en maffig bioduk istället för en pluttig tv-skärm. Hur banal är inte storyn i "Tristan und Isolde", egentligen? Men i sitt sammanhang - de där fängslande första ackorden i uvertyren och ända till den vackra sista arian, Liebestod - blir den otroligt kraftfull. Samma sak med en film som Sergio Leones "Den onde, den gode & den fule". Storyn i sig är kanske inte så fet, närbilderna på Clint Eastwoods ögon är inte ett konstverk i sig, och Ennio Morricones musik är bara en kliché om man hör den utanför filmen - men tillsammans blir det oerhört effektivt och engagerande. (Kan jag tänka mig, jag har inte sett filmen.) Både med film och med opera är det ju så: storheten ligger inte så mycket i de olika beståndsdelarna, utan hur de arbetar tillsammans för att göra något som suger upp en i en kompakt estetisk upplevelse. Det är ett litet mirakel. Och Final Fantasy fungerar på samma sätt.

Ganska intressant är att Shigeru Miyamoto (mannen som skapade Mario och Zelda och som typ är för tv-spelen vad Bob Dylan är för det moderna låtskrivandet) inte gillar RGS, role-playing games, alltså såna spel som Final Fantasy. Han sa i en intervju att om det är en story man vill ha så kan man lika gärna läsa en bok eller se en film. Han vill göra spel där man spelar, där man har frihet och är aktiv, och han anser att rollspel är samma sak som att vara bunden till händer och fötter. Jag tycker att det är intressant, för det är ju en filosofi som bygger på att tv-spel är för spelandets skull - att göra det till något annat, att försöka skapa ett interaktivt episkt drama, vittnar bara om hybris och mindervärdeskomplex. När Shigeru Miyamoto gjorde Zelda-spelen var hans mål inte att storyn skulle vara intressant, det var sekundärt, det viktiga var att man som spelare skulle känna att man var inne i spelets värld. Och han lyckades, framförallt med spelet "The Legend of Zelda: Ocarina of Time" från 1998, fast det är en annan historia. Final Fantasy är annorlunda, jag skulle inte vilja säga att man har mer distans, men det handlar mindre om kroppsligt deltagande (i Zelda spänner man pilbågar och tar varje simtag) och mer om att komma in i historien. Storyn är i första rummet, och allt annat har funktionen att få den att kännas viktig. Så det är olika fokus, men jag tycker inte att det ena är bättre än det andra. Det är intressant med spel som hyllar upplevelsen av att spela/leka/delta i sig (Shigeru Miyamotos favorituppfinning är Rubiks kub!), men det är också fett med spel som använder spelandet som ett verktyg för att få publiken/spelarna engagerade i ett ambitiöst allkonstverk där bild, ljud och ord samverkar. Final Fantasy är inte en "värld", det är en känsla. Det är inte säkert att alla är öppna för den känslan, precis som alla inte är öppna för John Coltrane eller Fela Kuti eller Bach. I samtliga fall får jag säga: it's your loss.