Häromdagen gnällde jag ju på att det inte görs kostymdramer som är riktigt kreativa och filmiska (t.ex. genom att skippa dialogen). Men igår såg jag Peter Greenaways "Tecknarens kontrakt" som var just en sån film. Den var underbar - dels för att fotot var så vackert och dialogen var så underhållande (alltså Woody Allen-underhållande!), men mest för att det kändes som att varje detalj var så genomtänkt, det var liksom estetikfrossa på hög nivå. Inledningsscenen var nästan bäst, eftersom den var så antirealistisk, befriad från scenografi sånär som på några stearinljus - det enda man ser är ett antal människor uppklädda i 1600-talsstyle som märkligt stillastående står och pratar, som gudar i yttre rymden. Lite som "Dogville" faktiskt. Men sen när berättelsen tar fart blir man ganska engagerad som i en "vanlig" film, även om Greenaway gör sitt bästa för att vara artsy och köra verfremdungseffekten (med inslag som en levande staty som får do his thing utan att någon bryr sig). Men det är bara trevligt och uppfriskande, att hela historien har ett snett leende över sig, det är ju inte normen när det gäller såna här filmer direkt. Slutet blev kanske lite konstigt, för det var ett klassiskt dramatiskt klimax som kontrasterade ganska skarpt mot hur berättelsen hade betett sig fram tills dess. Stämningen blev liksom allvarlig och tragisk lite väl plötsligt (eller också är det jag som var dum, som inte hade känt av en underton som kanske hade funnits där hela tiden). Men men, det var ett rätt bra slut ändå, och på det hela var filmen väldigt tillfredsställande. Bra musik (av Michael Nyman) också. Nu känner jag att jag måste gå vidare i Greenaway-land. Några tips?