I en översatt version av fabeln om haren och sköldpaddan, översatt till svensk musikjournalistik alltså, är jag sköldpaddan. Lätt. Här är mina synpunkter på några artister som varit aktuella under våren:

EL PERRO DEL MAR - hennes nya skiva "From the valley to the stars" är fruktansvärt mycket bättre än debuten. Jag var skeptisk till en början när jag läste intervjuer med henne och hon sa att hon ville åt ett kyrkligt men icke-religiöst sound, jag var rätt att det skulle bli ytligt och kitschigt. Men som tur var hade jag grundligt fel: de stillsamma kyrkorglarna på skivan låter inte bara helt ljuvliga, de ger skivan ett ganska unikt sound. Andligt blir det kanske aldrig, men det var ju inte heller avsikten, jag tror bara att hon var helt fascinerad av det lugna och det allvarliga och det kalla skenet som man kan hitta i vissa psalmer - och vem är inte det? Samtidigt, för att vara en artist som gör ickereligiös musik, så har El Perro del Mars sånger påfallande ofta ett budskap eller ett motto. You got to give to get back. You can't steal a gift. Do not despair. Såna där slagord, liksom ramsor som hon upprepar för sig själv, påminner sig själv om saker som hon måste tänka för att klara sig. Det är ganska rörande, speciellt när melodierna är så fina - speciellt "Do not despair" tycker jag är lysande, så snyggt när hon undviker att följa ackorden: hon sjunger samma lilla melodiska fras två gånger när man som lyssnare automatiskt väntar sig en höjning i det avslutande duriga ackordet. Det, mina damer och herrar, är motsatsen till slappt låtskrivande.

ACTION BIKER - det blir inte så mycket mer indie än Action Biker. Och jag önskar att jag kunde tycka att det var bra, för på pappret är allt så trevligt, hon är en ung tjej som med en trummaskin, en synt och sin röst gör genomtänkta små låtar som har ena benet i 80-talets twee och det andra i ett blippande 00-tal. Men tyvärr - it's too shallow. Det är melankoli som bara är en kuliss. Man ser igenom det och man blir förbannad. Det är musik utan syfte, det är musik som bara är, och personligen har jag svårt för sånt. Det finns så många såna här artister, i alla genrer: personer som gillar musik, och som vet hur man gör musik, så de skriver några låtar och spelar in dem. Jag tycker det finns en felande länk här: vad är det som säger att bara för att man uppskattar musik så har man något att uttrycka själv? Action Biker uttrycker inget, det är bara ljud och ord, hon är inte där. Jag uppskattar i och för sig att ungefär hälften av låtarna på skivan är små korta stämningsstycken. Men de "riktiga" låtarna lämnar så himla mycket att önska. Hon sjunger om att gå och handla på ICA. I teorin är jag för den typen av vardagsrealism, men då måste det finnas något bakom också, någon substans. Men hela texten går "this is my grocerie shop / I will go here forever" och så sjunger hon det med stor inlevelse i en melankolisk melodi, det låter typ ironiskt. Och I don't know about you, men ironisk svensk indie klarar jag mig utan.

TAPE - efter Nisse Hanssons feta recension letade jag upp Tapes senaste skiva "Luminarium". Den är bra. Fin. Lugn.

ASS - ditto med ASS och hans "My get up and go just got up and went". Men skiten vill inte spelas i iTunes! Alltså hamnar den aldrig i min iPod, alltså har jag knappt lyssnat på den (den funkar med VLC). Men den verkar väldigt bra. Om jag hade bott i Stockholm hade jag gått till Ugglan hela tiden och gått och sett artister som ASS. Det verkar trevligt.

THE RADIO DEPT - jag hörde nya singeln "Freddie and the Trojan Horse" för första gången så sent som i lördags. Alltså OOH vad bra den är! Fantastisk ju! Helt groovy med det där studsiga pianot och rock'n'roll-trummorna. Gitarrerna i slutet är också de snyggaste gitarrerna jag hört på år och dar. Annars är det mycket piano, och jag gillar verkligen Deptarnas allt mer pianodominerade inriktning, det är ju vägen framåt, bort från JAMC- och MBV-arvet. Låtens titel är kanske lite trubbig, och jag är glad att de distar sången så mycket att man inte hör allt, för det kan lätt bli lite pinigt med plakatpolitiska indietexter. Men ändå sympatiskt såklart, och jag är ju på deras sida, så det är inte det. Men hur som helst: det är en underbar singel, can't wait tills albumet kommer.


PS apropå indie och Sverige så var Stephin Merritt från Magnetic Fields intervjuad i DN igår. Jag tänkte först "ah trevligt, Kristoffer Poppius är tillbaka" men sen såg jag att de hade anlitat NÅGON ANNAN att göra intervjun! The nerve! Om det finns någon som är kvalificerad att göra en Stephin Merritt-intervju så är det homosexualisten och Magnetic Fields-experten Kristoffer Poppius. Men nej, han verkar vara persona non grata i dessa DN På Stan 2.0-tider. Sorgligt. Faktiskt sorgligt. Poppius, jag hoppas att du gör comeback snart. Om inte annat så i en bitter och cynisk blogg.