joy division

Publicerat i: film, recension


Jag såg "Control" häromdagen. För att vara "rockbandsfilmen som faktiskt ska handla om människorna mer än musiken och inte vara så klyschig" så var den rätt klyschig alltså. Framförallt var dialogen anmärkningsvärt keff:

- So, do you have a band?

- Yes, but we don't have a singer.

Och sen blir Ian Curtis värvad som sångare. Oh brother. En liknande faktaruta kommer fram när de ska göra sin första skivinspelning:

- Okay guys, you're up next. What's the name of your band?

- It used to be Warsaw, but now we call ourselves Joy Division.

- Joy Division? What kind of a name is that?

- It was the name the germans gave to a brothel for the nazi soldiers.

- Oh, okay.

Alltså fatta?? Pinsamt. Lite hybris av Anton Corbijn att skriva manus själv, han är ju fotograf, en visuell estet, vad vet han om dialogpsykologi? Eller psykologi över huvud taget. Det berömda självmordet tycker jag bara slarvades bort, det gick så snabbt, som om det var en impulshandling, typ "jag vil inte göra slut med min älskarinna men jag vill inte skiljas från min fru. Åh vad jobbigt allt är. Jag tror jag går och hänger mig." Kanske var det en impulshandling i och för sig, men det känns som det fanns tusen saker som gjorde att Ian Curtis mådde så dåligt som han mådde, och det orkade Corbijn inte riktigt ta itu med, de inre demonerna. Fast å andra sidan kanske det finns en poäng med att göra en otrovärdig film, göra självmordet absurt och ologiskt? 23 år gammal. Usch alltså. Nej, det kanske inte går att förklara det helt enkelt. Men ändå: lite kefft att det blev en sentimental scen med pålagd musik när frun hittade honom. Att göra det till en filmens fina peak, lite vackert dramatiskt sådär. Ytligt, to say the least.

Men filmen var väldigt snygg och principiellt har jag inget emot fotografer som blir filmregissörer och gör film utifrån det perspektivet, det är uppfriskande. Det var ett par scener där man tänkte att så här hade bara en fotograf gjort (som när Ian Curtis promenerar på gatan och man får se de korsande elledningarna i luften genom hans ögon), det är trevligt. Ett annat plus var att jag blev mer positivt inställd till Joy Divisions musik. Jag har aldrig gillat dem, aldrig förstått poängen med det mörka och gothiga, och alltid tyckt att "Love will tear us apart" varit en fruktansvärt överskattad låt. Men nu fascineras jag av deras unika sound, märkligt torrt men med underbart melodiösa basgångar. "Transmission", vilken låt! Och det slår mig att Joy Division är ett av ytterst få band som låter hårda på ett bra sätt, ett coolt sätt. Kanske för att deras hårdhet ligger i att ha ett så sparsmakat uttryck som möjligt, istället för ett expressivt/högljutt uttryck. Om musik kan vara aggressiv så är Joy Division passivt aggressiva. Och vi vet ju alla att det känns mycket mer.