Det bästa med den här scenen (ur Roy Anderssons "En Kärlekshistoria") är att det inte är någon dialog.
Bara kom att tänka på en sak: varför är det så himla mycket dialog i filmer? Så onödigt. Det är så mycket som kan skildras genom film, jag fattar inte varför man tar the easy way out hela tiden och låta allt uttryckas genom ORD. Ord ord ord. Vad ska ni med ord till? Det är ingen bok, det är inte ens en pjäs (det behöver inte vara skådespelare i bild 100% av tiden - faktiskt). Det är en fattig representation av verkligheten, för allt som händer i folks liv är inte repliker och formuleringar. Det är så frustrerande att tänka på hur mycket filmen kan tjäna på att inspireras av fotografi och musik, och inte bara det, man kan faktiskt göra en riktig historia om riktiga människor utan att dialogen måste stå i centrum hela tiden. Visst kan det få finnas dialog - skulle bli konstigt om man hade någon sorts nolltolerans, det skulle ju bli ännu mindre realistiskt - men det är så trist att den ska dominera så mycket som den gör nu. Jag snackar om bra dialog också alltså, dålig dialog är ju outhärdligt i sig, men även bra dialog borde få stryka på foten ibland.
Tänk Bo Widerberg. Det bästa med "Elivra Madigan" är ju att det är så många scener som består av extremt fint samspel mellan de två huvudpersonerna, utan att ett enda ord yttras. Bo Widerberg påbörjade en film på 80-talet som aldrig blev slutförd - "Rött och svart" tror jag att den hette, med Thommy Berggren i huvudrollen - och man fick se ett par klipp därifrån i den där dokumentären som Stefan Jarl gjorde, "Liv till varje pris". Ljudspåret saknas, men det gör inte så mycket eftersom det inte är någon dialog. Det var ganska länge sen jag såg det här, men jag minns att Thommy Berggren plockar ett äpple från en frusen kvist, stryker det mot sin kind och börjar gråta. En sån oförglömlig bild. Så himla synd att den filmen aldrig bliev klar (och Bo Widerbergs comebackfilm på 90-talet, "Lust och fägring stor", var ju en väldigt traditionellt berättad historia med massor av dramatisk dialog).
Ja, det finns ju ganska många exempel egentligen. Wong Kar-Wai osv. Men jag kom att tänka på det här: har man någonsin sett ett kostymdrama som inte styrs av dialog? Eller hur, det har man inte (OK, "Marie Antoinette"). Fan vad fett det skulle vara om man fick se en kärlekshistoria med gröna slätter, slott med schackrutiga marmorgolv, hästar och förälskade Mr Darcy-karaktärer - och inte så himla mycket dialog. Typ inga fejk-Shakespeare-longörer som passar snyggt in i klippen på Oscarsgalan. Bara en bra historia, en bra filmad historia, en bra FILM. Det behöver inte vara kostymdrama förresten, det skulle kunna vara dagens New York eller Malmö. Gud vad jag hade älskat en sån film.
Förlåt, jag vet att jag är tjatig, det är inte första gången jag snackar om sånt här. Tycker bara att det är så synd. Det verkar som om många som sysslar med film inte tror på Konsten, inte egentligen. Folk är för oromantiska, helt enkelt.
word.
dialog, fett överskattat.