Hihi. Förlåt, men jag tycker det är lite kul att det blivit en liten rockjournalist-beef mellan Fredrik Strage (som indirekt dissar Martin Gelin i en krönika i DN, http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2453&a=770494) och Martin Gelin (som väldigt direkt slog tillbaka mot Strage och DN på sin blogg förra veckan, http://blogg.svd.se/newyork ). Det är ju två av mina hjältar, nu blir det värsta clash of the titans. Jag gissar att MG försöker putta det svenska medieklimatet i en ny riktning genom att våga call out names och öppet kritisera andra journalister, något som förmodligen är ganska vanligt i USA, England och Frankrike, men i Sverige finns inte den traditionen alls.
Vi är ju medfött konflikträdda och dessutom ser 90% av alla Stockholmsjournalister varandra på Kaffebaren, så det kan ju bli lite awkward om man har gått i polemik med varandra i varsin tidning dagen innan. Men Martin Gelin bor ju i New York, han riskerar inte att stöta på någon svensk kollega på stan (OK Emil Arvidson... fast de två skulle aldrig gå i polemik med varandra!), så han kan bara köra. Jag är för. Hoppas Fredrik Strage ger igen genom en giftig krönika, eventuellt medverkar på en skiva med Ken Ring där man om man spelar vinylen baklänges hör honom säga "Martin Gelin, skriv inga fler recensioner".
Vad beefen handlar om? Något extremt ointressant. En bok om Celine Dions fans och att folk ser ner på dem. Whatever y'all. Jag gillar i och för sig "My heart will go on", melodin är fet och powerballadtrummorna kraschar som isberg mot Titanic, det är härligt och romantiskt à la konsten från det tidiga 1800-talet. Men man får inte glömma att hon gjort decenniets sämsta låt, upptempoförbrytelsen "I'm alive". Plus, kanske ännu värre, ett antal ballader som är så menlösa att de endast fungerar som bakgrundsmusik när man stretchar.
Smakhierarkier schmakhierarkier. Jag är av den otidsenliga uppfattningen att vissa saker faktiskt är bättre än andra. Man behöver inte förakta Celine Dion, man behöver inte förakta någon. Men hennes oevre blir inte bättre av att jamaikanska thugs gillar henne, eller av att Pitchfork-puckon fnyser åt henne. Musiken är vad den är och i Celine Dions fall är den inte jättebra och inte jätteintressant. Faktiskt.
Måste bara tillägga att jag också reagerade när jag läste Strages krönika och han avslutade med "Varför hör man aldrig en litteraturkritiker säga: 'Visst, Michel Houellebecq är okej men jag vill inte stödja en vit, manlig litteraturkanon så nu läser jag Kitty och Hästtjuvarna." Som Martin Gelin påpekade är ju den kritiken ganska etablerad. Och lite kul är det om man tänker på vilka filmer som Fredrik Strage recenserar i DN - det är lite "visst, Wong Kar-Wai är okej men jag är så jävla trött på vår auteurfixerade drama-kanon, så nu recenserar jag Speed Racer och skräckfilmer istället".
En hafskrönika javisst, jag trodde att Anton g på mag. novell också skulle replikera med ett surt genmäle.