Toumani Diabaté.
Livet har sina små glädjeämnen. För några dagar sen, eller det var kanske en vecka, så var jag lite nere. Så stack jag ut för att handla lite mat på ICA, och cyklade i den gyllene kvällsolen med Paul Wellers nya skiva i hörlurarna. En låt som hette "Invisible". Den var bra. Sen kom en låt där Robert Wyatt spelade groovy piano och vacker trumpet. Jag blev glad. Det berodde nog lika mycket på cyklandet som på musiken.
Några dagar senare, i torsdags, gick jag och såg Toumani Diabaté i Pildammsparken med mitt favoritpar. Det finns en liten amfiteater där de ger gratiskonserter på sommaren, generöst ordnat av Malmö stad, dagen efter spelade Toumani på Berns i Stockholm och då kostade det asmycket. Konserten var i alla fall bra, fast som M påpekade hade det låtit bättre utan den där synten. I början var det lite sömnigt, sen blev det mer hårt och funky och bättre. Kora är ett sånt vackert och speciellt instrument, det var synd att det inte var så mycket solonummer. Bäst var det när Toumani duellerade med sin koraspelande son Sidiki Diabaté som också var med i bandet. De två stämmorna flätades in i varandra som strålpistolerna i "Ghostbusters", och de plingande tonerna blixtrade rakt ut i evigheten. Det var fint. Diabaté-släkten har fört vidare koraspelandet från far till son i 71 generationer med Toumani. Med Sidiki blir det 72 generationer. Ändå rätt coolt. Medan Toumani satt ner under hela konserten ställde sig Sidiki upp varje gång han spelade solon, med koran mellan höfterna pekande rakt ut, och först då insåg man vilken bisarr fallossymbol det där instrumentet egentligen är.
Dagen efter var jag på Cuba Café och dansade mitt ass till ett göttigt liveband. Salsa är inte riktigt min grej, det är en så himla kopmlicerad och brainy dans, men samba är fett, det är bara BANG! BANG! BANG! som värsta Swizz Beatz-dängan. Cuba Café ligger precis bredvid Debaser i Malmö, som på en fredagkväll kan kännas som Johannesburg: på The Debt hänger bara vit medelklass i åldern 23-32, på Cuba Café hänger 40-åriga länningar i konstiga lockiga hockeyfrisyrer. Plus alla andra som inte vet vilka A Mountain of One är. Jag hör nog inte hemma på något av de ställena egentligen.
Igår spelade mina favorit-DJ:s I Love och Brenda Walsh på Jeriko och jag var där. Det var kul. Först var det inte så mycket folk, sen kom skitmycket folk. Härlig stämning. För att inte säga tropisk. Det var i alla fall fett varmt.
Ikväll ska jag till Pildamms-amfiteatern igen, El Perro del Mar ska spela. Gött va?
Det gäller att maxa.
Snart ska jag flytta.
El Perro del Mar var för övrigt skitbra. Spciellt "Dog", "Glory to the world", "Do not despair" och "God knows". Alltså vilken sångröst hon har! Och vad coolt att ha tre klaviatur på scen och ingen elgitarr. Tycker faktiskt hon är grym.