En ung & snygg Schubert.
OK folks det är nu eller aldrig: här kommer mitt inlägg om Franz Schubert.
Jag vet inte om jag kan förhålla mig neutralt när jag skriver om Schubert, för han kommer alltid ha en speciell status för mig. Det var när jag var tio-tolv år och hörde hans impromptus som jag först fattade hur grymt det kan vara med klassisk musik. Då var det den dramatiska impromtu nr 1 som jag tog till mitt hjärta, nu är det snarare nr 3 i Gess dur som jag tycker bäst om. Jag vet inte om det någonsin gjorts vackrare musik än denna komposition. Jag vet ärligt talat inte det.
Grejen med Schubert är hans melodier. De är så direkta, så starka. Det var därför de kunde appellera även till en liten påg som bara lyssnade på popmusik. Pop har ju samma grundidé som disco: gör det så enkelt som möjligt, så blir det så effektivt som möjligt. Skala av allt. Ställ en enda sak i centrum (i popmusik: refrängen, i disco: det raka beatet) så kan ingen missa det. Schubert gjorde likadant med sina melodier. Det var inga krusiduller, inga omvägar, inga fancy navelskådande fugor. Det var konst som inte var intern, den ropade rakt ut till alla.
I många år var impromptusen, som alltså är solopianomusik, det enda jag lyssnade på med Schubert. Men för några år sen började jag kolla upp det andra. Först blev jag besviken, för hans pianosonater lät inte alls lika direkta och älskvärda som impromtusen. Men sen insåg jag att det gäller samma sak med honom som med alla kompositörer: för varje mästerverk går det ett antal dussinverk, och att vaska fram guldkornen är inte bara en utmaning, det är nästan som en sport. Således kan man hoppa över alla symfonier förutom de två sista: den åttonde ofullbordade (bara två satser, men ändå tjugo minuters råfet musik) och den nionde och sista. Åttan är melankolisk och intim, nian är grandios och underbar (fast ändå inte happy-go-lucky; vissa passager i tredje satsen är så sorgliga och ödesmättade att det hugger till i hjärtat).
Bland Schuberts kammarmusik finns det för mig ett stort utropstecken: stråkkvartetten "Der Tot und das Mädchen" som är så svart musik bara kan bli, otroligt känslosam, otroligt kraftfull. Vilka melodier! Varenda sats där är en fullträff. Den sista är helt makalös när den snurrar iväg i en diabolisk dans i slutet, en apokalytpisk virvelvind som äter upp allt, efteråt är man helt slut som lyssnare. "Rosamunde"-kvartetten är också bra, men mer fin och lugn, den skakar inte om en på samma sätt. Kvintetten "Forellen" (kefft namn, jag vet!) för piano och stråkar gillar jag väldigt mycket, många medryckande melodier där. Mer relaxed och njutbar än "Döden och flickan" kanske, och som sådan mer somrig, så jag valde den som Schubertrepresentant när jag listade sommartips för Digfi nyligen.
Schubert är väldigt känd för sina sånger, han skrev över 600 stycken. Jag har givetvis inte hört alla, men jag gillar "Winterreise"-sångcykeln som bland andra Dieter Fischer-Deskau har gjort fina inspelningar av. Faust-baserade "Gretchen am Spinnrade" är också väldigt bra. En annan Goethe-tonsättning, "Erlkönig", gillar jag dock inte särskilt mycket. Kanske för att dikten är så himla grym från början, svår att förbättra med musik.
Pianosonaterna då? Jag gillar de tre sista (D. 958-960), de är tillsammans en praktfull liten trilogi som han komponerade under sitt sista levnadsår, i en outburst av kreativitet som han fick efter att idolen Beethoven hade dött och med honom mästarens skoningslösa skugga. Över huvud taget gjorde the Schu sina bästa verk mot slutet av sitt korta (31 år!) liv. Han fick syfilis 1822 och dog sex år senare. Det var med döden ständigt närvarande som han gjorde svartsynta mästerverk som "Der Tot und das Mädchen" och den åttonde symfonin. Dödsångest och intensiv romantik är det som präglar Schuberts musik, och på sätt och vis var han den första riktiga romantikern i musikens värld, en brygga mellan Beethoven och generationen som bestod av folk som Mendelssohn, Chopin, Liszt och Schumann. För mig kommer han alltid vara en av de största.
"Shoo-be-doo-be-doo-da-day" är alltså en låt med Stevie Wonder, det är inte jag som blivit nuts...