Debussy var en sån romantiker. När han fick höra legenden om Ys - den magnifika staden som sjönk till havets botten men som ibland kommer upp till ytan så att man från Bretagnes kust kan se den ståtliga katedralen och höra de mäktiga klockorna, för att sedan sjunka igen - komponerade han pianostycket "La Cathédrale Engloutie", den sjunkna katedralen. Den är the shit, lätt min favorit bland Debbans 24 preludier för piano. Den är ungefär sju minuter lång, i början klingar musiken avlägset och mystiskt, men den "reser sig" sakta men säkert och efter ungefär två minuter står den där i all sin prakt, katedralen som återvänder från havet, och klockorna ringer och orgeln vrålar, och ackorden är så kraftfulla att de nästan knuffar en till marken. (Ackordföljden låter för övrigt lite som riffet i Nirvanas "Love buzz", fast i extrem slow motion och med otroliga pianoharmonier istället för fattiga gitarrtoner.) Sedan sjunker den långsamt ner igen, och i slutet hör man de där vackra ackorden igen, fast nu nerifrån havets djup, omslutna av vatten.
Myten om Ys undergång är rätt intressant (vilket även Joanna Newsom tycker: hennes andra album heter "Ys"). Det är som en mix mellan Atlantis, Mu (jepp, KLF-landet) och Bibelns Sodom & Gomorra. Staden byggdes av kung Gradlon till dottern Dahut som älskade havet. Men hon var ett dekadent stycke som anordnade orgier i den vackra staden och mördade sina älskare på morgonen. Sankt Guénolé (en verklig person som levde på 500-talet i Bretagne, han grundade ett kloster) fördömde aktiviteterna i staden och varnade för vad som skulle hända, men Dahut brydde sig inte. En dag kom djävulen, förklädd som en rödklädd riddare, till Ys och fick Dahut att hjälpa honom att öppna grindarna till staden, trots att det stormade på havet. Hon gjorde så, staden sjönk i vågorna, och Gradlon flydde på en magisk häst (praktiskt!) - Dahut satt upp bakom honom, men sankt Guénloé sa åt honom att putta bort den demoniska flickan. Så han gjorde det och Dahut drunknade (eller, blev någon sorts odödlig, evigt ung och livsfarligt lockande vatten-nymf). Soft. Soft liten kvinnohatande saga.*
Jag gillar Debussy. Hans musik är så oförutsägbar, det finns alltid något ologiskt och mysiskt över den hur mycket man än närlyssnar och analyserar. Vissa andra franska kompositörer från 1900-talets gryning var mer störiga och arty för sakens skull - inte l'art pour l'art, utan l'art pour la provocation pour l'art (typ). Ravel var så ibland, Satie var så hela tiden. Fauré var inte så, men han var å andra sidan fett konservativ och rätt tråkig (fast hans nocturner är rätt fina). Det är märkligt med Satie, när jag var liten älskade jag hans pianostycken. Idag irriterar jag mig på att många av dem är så kalla, anti-emotionella, ytliga. Fast de som är bra är riktigt bra. De får mig att tänka på kalla blåsiga vårdagar i Österlen. My roots.
*apropå kvinnohatet så måste jag säga att jag är glad att Katja Ekis Ekman börjat skriva för DN! Hon har fått Stina Wirsén-byline och allt! Jättebra krönika igår, inte minst den eleganta Aiskylos-parallellen.
om du menar KAJSA ekis ekman så har väl hon skrivit för DN i åtminstone fem år? Började väl på Viggos tid.