Jag såg "The Dark Knight" igår. Vad ska man säga? Den var bra, men inte så bra som jag inbillade mig att den skulle vara. Det är ju en actionfilm och actionfilmer är inte riktigt min genre. Det finns en keff professor i filmvetenskap vid Lunds Universitet som tycker att Jerry Bruckheimer-blockbusters är Stor Konst (eftersom de är så välgjorda och professionella, perfekt filmade och klippta etc etc) och som kanske känner något rus av att ha en against the grain-åsikt, men jag tycker såna hållningar är fattiga. En blockbuster är en blockbuster, en explosion kan inte beröra på samma sätt som en replik. Punkt. Med det sagt: Christopher Nolans Batman-filmer är inte your average blockbuster-actionfilm, de har en annan ambitionsnivå, är lite mer mörka och suggestiva. Det här var inte "Die Hard 3" - fast ändå lite åt det hållet: många av vändingarna i plotten kändes krystade och endast motiverade av att det behövdes något spektakulärt, som filmen var ett slags nöjesfält. Jokern var en extremt företagsam skurk som lyckades få tag i och rigga sprängladdningar precis överallt, och sen kom tusen poliser springande och fick evakuera och ha sig... ja, det där upprepades gång på gång.
Ändå: jag gillade vissa grejer. Heath Ledger spelade faktiskt precis så bra som hypen hade lovat, vilket kändes skönt och samtidigt sorgligt eftersom han är död. Han var verkligen en madman. Bra att de bytte ut sötmesiga Katie Holmes mot Maggie Gyllenhaal, som har en helt annan pondus framför kameran, i rollen som Rachel - och manusets behandling av henne var modig och oväntad. Aaron Eckhart kan jag inte se utan att tänka på "Thank your for smoking" där han gjorde huvudrollen, jag väntade hela tiden på en oneliner, men han var ändå rätt bra - tills han bytte skepnad på slutet och man blev påmind om att: just det, det här är ju faktiskt karaktärer som är hämtade från en gammal serietidning.
Det är det som är dilemmat med de nya ambitiösa Batman-filmerna: de slits mellan att vilja vara allvarliga och moderna, men är bundna till en fiktiv värld som består av klichéer om ont och gott, tuffa hjältar och färgglada skurkar. Det skär sig. I ena sekunden ska man ta Bruce Wayne på allvar. I andra sekunden ser man en fånig kille som har ansiktet delat i två halvor - en normal, en brännskadad, halva munnen ler, den andra är arg... come on! - som kallar sig för "Two-face". Alla heter såna saker. "Jokern". "Scarecrow". Alltså... förlåt, men man får ju en viss distans till såna figurer.
Två andra saker som jag tänkte på:
1) kinafobin har nått Hollywood. Zeitgeist! Det är inte längre arabiska terrorister som är det man är mest rädd för - de kan man numera skämta om, som i Adam Sandler-filmen "Zohan" - utan kineser som tjänar mer pengar än amerikaner. I "The Dark Knight" finns en kille som heter Lau som till skillnad från helyllemiljonären Bruce Wayne har ökat med "8% för varje år som gått" - och givetvis visar det sig att det är dirty money, han har kontakt med maffian, det är klart som korvspad att de inte är hederliga de här kinserna! Intressant.
2) Batman buggar alla mobiltelefoner i hela staden och hans medhjälpare blir så paff att han säger upp sig av etiska skäl:
- Det här är för mycket makt för en man.
- Det är därför jag behöver din hjälp!
- Att avlyssna 30 miljoner människor är inte mitt jobb.
Intressant va? In your face, Thomas Bodström. Som för övrigt liknar Christian Bale lite. Liiite.
"Det är det som är dilemmat med de nya ambitiösa Batman-filmerna: de slits mellan att vilja vara allvarliga och moderna, men är bundna till en fiktiv värld som består av klichéer om ont och gott, tuffa hjältar och färgglada skurkar. Det skär sig."
Ah! Precis det problemet hade jag med Batman Begins, som jag tycker är ganska överskattad. BB blir ju helt jävla flippad på slutet, när Liam Neesons jävla skurk steppar fram och visar sig vara den här uråldriga kinesiska mästaren typ (kommer inte ihåg exakt, var ett tag sedan jag såg den), Scarecrow släpper ut den där gasen och skapar en "crazy island" mitt i stan och hela faderullan. Det skär sig verkligen mot den mörka, förhållandevis lugna och perfekta första halvan av filmen.
Antingen ska det vara all out serietidningsfilm, som i Spider-Man 1 & 2, eller en faktiskt modern, "vuxen" och djup skildring av förlagan, som Christopher Nolan så irriterande har visat att han kan göra, men uppenbarligen inte fullt ut. En mix av de här motpolerna fungerar bara inte.