Jag såg Håkan Hellström igår. Det var fint: jag och Caroline stod längst fram omgivna av en armé av 15-åriga tjejer som hade skrivit "Håkan" i pannan och på armarna (och en hade skrivit "MONGO PARTY!" på jeansen... what?). Jag var den enda killen inom synhåll, med undantag för en liten pojke som var typ tio år och som verkligen inte borde få stå så långt framme för sina föräldrar. Han stod precis framför oss, vilket var ett stressmoment eftersom man inte ville ha ett barns död på sitt samvete. Jag lyckades spela ut honom mot vakten så till slut blev han rädd/ängslig och gick tillbaka. Vilket var skönt för sen började alla hoppa och röja for real.

Håkan var jättebra. Så klart. Jag hade bara sett honom en gång tidigare, det var vintern 2001 och då spelade han alla låtar från första skivan (han hade ju inga fler) och alla blev tio minuter långa. Det var grymt, men jag tycker Håkan är en bättre artist nu, han har gjort så mycket bra sedan dess. Nu har han en "katalog" som det heter på rockjournalistlingo, en massa låtar att välja och vraka mellan. Ändå spelar han daterade saker som "Ramlar" och "Kom igen Lena"... det fattar jag inte. Fast han vill väl please the crowd också (även om the crowd består av en massa 15-åringar som alltså måste varit sju år gamla när "Ramlar" kom). De två låtarna, och den sega balladen "Det är så jag säger det" som lite oförtjänt fick avsluta konserten, var de enda dåliga låtarna. Resten var guld. Det var så underbart att se Håkan Hellström på bara några meters håll och höra honom sjunga "En midsommarnatts dröm"* och "Brännö serenad" (med fint försnack) och "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger" (och "13"... och "Klubbland"... och "Tro och tvivel"... och...).

Till och med "Hurricane Gilbert" lät bra. Håkan pussade Daniel Gilbert på munnen. Över huvud taget var det mycket gos på scenen. När de två gitarristerna inte hade så mycket att göra i en låt gick de fram till varandra och kramades lite, stod och höll om varandra ett tag som goa grabbar gör. Sen tog de några klunkar öl. Som goa grabbar gör.

PS förband var Hästpojken. Gud vad kassa de är alltså. Varför hoppar inte Joel Alme av? Hans egen musik är tusen gånger bättre än den där pinsamma slafsrocken. Nästan ännu värre än musiken i sig var mellansnacket: "nästa låt handlar om att ligga runt. Att gå på högstadiet och ligga runt liksom. Och jag ser inget fel i det. Det är okej att vara 14 och ha haft sex med 30 personer. Det är bara att köra. Ligg runt liksom, det är gött!" sa den läbbige sångaren till de 15-åriga potentionella groupiesen framför scenen. Vad fan alltså. Skamlöst.

* Jag måste bara säga det: Håkan Hellströms "En midsommarnatts dröm" är bättre än Jack Kerouacs "On the road". Lätt. "On the road" slutar med en sidas pseudopoetisk stream-of-conciousness. "En midsommarnatts dröm" slutar med den fantastiska raden "och du bor alldeles runt hörnet, i kvarteret". Dessutom har jag alltid haft svårt för "On the road"s bordellepisod, inte så jävla fräscht att romantisera och hypa upp en sån grej. Men nu ger jag mig kanske in på djupt vatten. Även Hjalmar Söderberg skrev ju om att gå till prostituerade på ett casual sätt. Samtida med honom var ju Fröding som skrev "Jag köpte min kärlek för pengar, för mig fanns ej annan att få", populär i Högsta Domstolen. Sen finns ju J.D. Salingers "Räddaren i nöden" men där är mötet med glädjeflickan knappast romantiserat, det är bara awkward och tragikomiskt. Eller Woody Allens "Harry bit för bit", där är det bara en markör för hur lågt huvudpersonen sjunkit. Men Jack Kerouac bara: åh, en äkta mexikansk hora, gud var HÄRLIGT! Evert Taube var nästan, men inte fullt lika romantiserande med "Flickan i Havanna" (det finns ändå något melankoliskt där - och dessutom är den prostituerade för en gångs skull huvudperson och inte bara objekt). Hm, vem är det nu som gillar Evert Taube förresten...