Förlåt om detta inlägg inte håller vad rubriken lovar. För det rör sig om två olika saker:

1) Ikväll spelar jag och Caroline skivor på Debaser Malmö. I morse gjorde vi upp vår battle plan. Det kommer bli 100% fett. Glöm guilty pleasures, vi kör bara guilt. Ingen bloggtechno. Inte The Hives. Ceci n'est pas Debaser. Ska bli kul! Gratis inträde innan 22, sen kostar det 40 spänn. Förvirrande nog ska Jimmy Cliff göra en konsert samma kväll och det är fett dyrt, men det är inte alls samma evenemang, jag tror han spelar i parken. Så frukta icke, alla fattiga arier, det är lugnt att komma.

2) Jag har de senaste veckorna nästan uteslutande lyssnat på Schubert (lite problematiskt om det är meningen att man ska vara en hipp ung hiphoprecensent). Ett fett inlägg kommer snart. Men de allra senaste dagarna har jag lagt the Schu åt sidan för Wienklassicismens 1700-talshjältar Mozart och Haydn. Man kan inte ta sig an deras verk på samma sätt som de ångestromantiserande 1800-talskompositörerna, för deras musik gjordes i en annan kontext, hade ett annat syfte. De ville behaga, förtjusa, smeka kärleksfullt, väcka leenden och ömma känslor. Och de var skitbra på det. Men jag kan inte låta bli att bli lite extra nyfiken på deras få verk i moll (nästan allt de gjorde var i dur). Mozarts näst sista symfoni, nr 40 i g moll, har en första sats som är så känd och sönderspelad att för många är det svårt att känna något när man hör den. Den är nästan som Elvis Presleys "Hound dog" (den enda låt med honom, vid sidan av "Teddy bear", som jag verkligen hatar). Men jag kan inte sluta lyssna på den, på något mystiskt sätt blir den bättre varje gång jag hör den, melodiernas brilans blir allt tydligare. Det är så perfekt musik. Åtta minuter som man vill höra om och om igen. De andra satserna är bra också men den första spelar i en egen division.

Haydn då? Jag gillar honom, för han är inte lika söndertjatad som Mozart. Han gjorde fler symfonier (över 100!) och hade kanske inte samma respekt för genren, den var helt ny när han började (han kallas ibland för "symfonins fader") men det innebär också att det kan vara rätt avslappnat och skönt att lyssna på en Haydn-symfoni, det finns liksom inga Mahler-pretentioner. I slutet av 1760-talet och i början av 1770-talet komponerade han en gäng symfonier som kallas för "sturm und drang"-symfonierna, eftersom han hade samma estetiska ideal som den litterära rörelsen (som han föregick!). Det är mer dramatik, men framförallt är det mer moll. En sådan är "Farväl-symfonin" (nr 45 i fiss moll) som jag lyssnat väldigt mycket på, den är extremt vacker. Och helt ny för mig. Historien bakom namnet är rätt fin: Haydn jobbade som hovkompositör för fursten av Esterhazy, som hade tagit med Haydn och orkestermusikerna till sommarslottet Esterhaza där fursten trivdes så bra att han stannade längre än planerat. Men musikerna saknade sina fruar och ville hem. Som en liten hint komponerade då Haydn denna symfoni, där sista satsen avslutas med att musikerna en efter lägger ner sina instrument och lämnar scenen, tills bara ett par tysta violiner är kvar. Liksom: det är dags att gå nu, det är dags att säga farväl. Fursten fattade vinken och dagen efter framförandet åkte alla hem.

Åh, den klassiska musiken. Ni fattar inte, jag är som en 12-åring nu. Det är som när man hörde popmusik för första gången och blev hooked, ville veta allt, ville höra allt, allting var nytt och underbart. Så är det för mig just nu. Ni vet inte vad ni missar.
#1 - - gustav:

jag vet vad jag missar, men det är väl en prioriteringsfråga. men låt mig säga att det är jävligt coolt att du skriver så bra om både klassiskt och hiphop/rnb/whateva. chosefritt men seriöst, gud ja.

#2 - - Nicholas:

Det var snällt sagt. Tack.

#3 - - Håkan:

Jag håller just på och (åter)upptäcker klassisk musik och det var kul att se att jag inte är helt ensam om det. Skulle du vilja prova Beethovens pianosonater (den sista, nr. 32, är enorm) rekommenderas ett besök på den här sajten



http://music.guardian.co.uk/classical/page/0,,1943867,00.html



där pianisten András Schiff håller lysande föredrag vid pianot.

#4 - - Nicholas:

Tack för tipset! Jag gillar Schiffs Schubert-inspelningar. De sena Beethovenverken ska definitivt kollas upp. Var nyss på bibblan och lånade en box med de sena stråkkvartetterna.