It's dark and hell is hot... ursäkta bildernas keffhet

Once I wanted to be the greatest.


Det är en sån fantastisk rad tycker jag. Skulle kunna vara första meningen i en skitbra roman. Istället är det första raden i Cat Powers låt "The Greatest" från skivan med samma namn. Den låten är magisk. Att hon skulle spela den var något som varken jag eller Caroline hade vågat hoppats på, och det var lugnt, det skulle bli jättekul att gå och se henne oavsett. Och det var också en otrolig konsert. Jag fick gåshud av "Dark end of the street" och det blev bara bättre och bättre, med låtar som "Lost someone" och "She's got you". När Chan "Cat Power" Marshall  efter ungefär en timme gick av scenen för att låta de andra musikerna jamma lite, kom tillbaka och började spela "The Greatest", det var bara för mycket. Jag skrek som en liten tjej under en Take That-spelning. "Once I wanted to be the greatest..." sjöng Chan och jag och Carro stod längst framme och tog körstämman: "... the greatest... the greatest". Kongenialt nog gick den låten över i "Lived in bars" som är nästan lika bra. Hon spelade ett antal låtar till, däribland Hot Boys-covern "Feel me" vilket var rätt kul. Men alltså... det är reducerande att bara prata om låtarna. Grejen med Cat Power är hennes röst, att hon är en sån fantastisk artist. Caroline påpekade att det var som att se Billie Holiday uppträda, och det ligger någonting i det, för sättet hon slingrade sig runt melodierna och grävde i låtarna, det var pur jazz. Fast med rockens uttryck och styrka. Fast fan, jämför Cat Power med vilken rockvokalist som helst, de kan dra något gammalt över sig. Alla de här banden... My Morning Jacket, Band of Horses, till och med Fleet Foxes, de är ingenting sångmässigt jämfört med Cat Power. Hon ger allt. Och hon har mycket att ge.

Och det är så fascinerande att se henne på scen, varenda liten rörelse är laddad, vartenda litet ord suger hon på. Det är så intensivt, det är som att se Marlon Brando i "Linje Lusta". Och när man tänker på hur dåligt hon mått, hur dåligt självförtroende hon har haft (många spelningar har slutat med att hon gått iväg efter tre låtar för att aldrig komma tillbaka) och hur destruktivt hon har levt som en effekt av det, det spelar också roll, det finns i bakhuvudet hos lyssnaren, det är en del av kontexten. Ursäkta rockklyschan här, men man känner av den där SMÄRTAN (whoa) och den där UTSATTHETEN(whoa igen), det är så... (mega-whoa nu:) det är så REAL. Nej, jag tänker inte börja göra några biografiska tolkningar av hennes texter. Det är inte det som är poängen. Jag vet bara att det jag såg under Cat Power-konserten inte bara var show, inte bara underhållning, det var låtar som betydde någonting för henne. Sättet hon sjöng dem på... det var helt otroligt. Bättre än på skiva, definitivt, framförallt låtarna från "Jukebox", en skiva med ett lite platt och trist sound. Här vibrerade de varmt och tungt.

Hon är så cool också. Och snygg. Hennes utseende och framtoning är egentligen en total motsats till det som väller fram i hennes låtar. De där bistra och sorgliga livsinsikterna som läggs fram lugnt, odramatiskt. Men jag tycker inte att det finns något ologiskt i att vara en livsbejakande människa som har mycket ångest. Observera att jag inte pratar om Chan Marshall nu, jag ska inte snaska och spekulera om kändisars privatliv för sakens skull, det är dålig journalistik. Jag tänker på människor i allmänhet. Skit samma.

Det var i alla fall en otrolig konsert. Årets bästa? Ja ja, lätt, det var den bästa jag sett på flera år. Och plötsligt känns det lite mindre bittert att jag missade Lupe Fiasco förra veckan (skulle tydligen ha varit en skitbra konsert...!).

#1 - - Anonym:

hmm, när jag såg henne i London i början av juni blev jag ganska besviken, eftråt ångrade att jag inte hade gått på robyn konseten istället... Men det var en jättestor teater (iofs fin med röd sammet, kristallkronor osv) med sittplatser och folk typ gick in och ut med öl i plastmuggar, kändes som vi var på en basebollmatch eller nåt. Dessutom rörde hon inte vare sig gitarr eller piano och allt kändes trist och polerat. Men antagligen hade det mesta att göra med lokalen, alldeles för stor.

#2 - - Nicholas:

Hon rörde inget instrument på den här konserten heller. Men det gjorde ingenting tyckte jag. Det är ju hennes röst som är the shit!