OK det här kanske inte är något scoop, men jag bara kom att tänka på en grej. För hundra år sedan var det inte relevant att tala om tonåringar. Sen kom jazz och rock'n'roll och Beatles och 60-tal och hela faderullan. "Parents just don't understand" som Fresh Prince uttryckte det - så var det då, på 1900-talet. Men tänk om den här perioden var unik, på det sättet att klyftan mellan generationerna (när det gäller värderingar och kulturella uttryck och preferenser) var unikt stor mellan, säg, 1940 och 1990. Har inte den klyftan växt tillbaka igen? Min lillebror lyssnar på punk delvis för att hans mamma tipsar honom om skivorna hon lyssnade på när hon var ung. De kivas om vem som ska ha på sig Converse-skorna för dagen. Det är inget föräldrauppror, och jag tror inte att hans fall är särskilt ovanligt. Vem var ung på 80-talet och gillade INTE populärkultur? (Skulle vara Lasermannen.) Man kan skämta om att "det nya föräldraupproret" kommer bestå i att bli medlem i MUF och elevrådsordförande och att gå in för klassisk musik, sånt där har man hört de senaste åren. Men helt ärligt, hur troligt är det att morgondagens 14-åringar revolterar mot sina Oasis-diggande föräldrar genom att hänga på Berwaldhallen? För det första skulle det vara en klen revolt, eftersom en musikälskare alltid tycker det är trevligt när andra älskar musik. För det andra är Berwaldhallen-kulturen, den klassiska västerländska konstmusiken, betydligt mindre lättillgänglig för ungdomar idag än vad britpop var för 90-talets ungdomar. Det är samma grej med att gå in för en lillgammal och präktig, anti-upprorisk livsstil i allmänhet - det krävs ganska mycket för att man ska gå den vägen, om alla ens jämnåriga kompisar bara vill dricka öl, se tuffa ut och skryta om den bästa iPod-playlisten.

Alltså tonåringar kommer vara tonåringar, men man kan inte tala om "tonårskultur" om ens pappa också gillar Marilyn Manson. Om ens mamma också vill ha Converse. Om ens föräldrar också ser på Judd Apatow- eller Quentin Tarantino-filmer och tycker de är skitbra. Om hela familjen spelar Playstation 3. I och för sig var det länge sen jag hörde ordet "tonårskultur" eller "ungdomskultur". Populärkultur säger man, för det är ju det det är, men det finns en viktig skillnad i denna modernare term: det är kultur för alla, oavsett hur gammal man är. Att det ursprungligen handlade om tonåringar är något som alltmer bleknar bort.

När The Thrills döper sin nya skiva till "Teenager" finns det något djupt nostalgiskt över det - inte bara för att det var ett tag sen som medlemmarna i The Thrills själva var tonåringar, utan också för att deras musik är nostalgisk till en svunnen tid, en tid då tonåringar var coola och föräldrar inte fattade ett dugg. Den nostalgin lär vi ser mer av. Är inte hela "Upp till kamp" samma sak? Det feta med 60-talet var inte bara att det hände så mycket, utan också att vi-mot-dom-känslan gentemot föräldragenerationen var så knakande intensiv. Tänk att kunna chocka sin omgivning enbart genom att ha lite längre hår som kille eller att gilla rock. En sån tid kommer aldrig att komma igen.

Historien om tonårskulturen kanske inte är en konsekvent evolution. Det är faktiskt möjligt att man om hundra år, precis som för hundra år sedan, inte bryr sig ett skvatt om "kultur för tonåringar". 1900-talet är kanske bara en parentes - i framtiden är kanske kultur återigen bara kultur.