vad är en bra melodi?

Publicerat i: Allmänt
Det är så flummigt när man snackar om melodier. "Han komponerar utsökta melodier" kan en rockjournalist skriva i en recension av en skiva han eller hon gillar, men det behöver inte betyda att vi andra gillar melodin. Så vad är en bra melodi? Det är ju så jävla subjektivt. Det är lika märkligt och omöjligt att mäta som musik i allmänhet. Men jag kom på en rätt bra formel:

En melodi ska bedömas efter hur lättmemorerad den är i relation till hur avancerad den är.

Fattar ni? För jag menar, "Can't get it out of my head" med Kylie har en extremt lättmemorerad melodi, men eftersom den består av typ tre toner i ett väldigt simpelt mönster så känns den inte så imponerande i sig. Som melodi alltså - jag säger inte att det gör låten dålig (bra melodi är inget krav för bra musik). Men lyssna på Irving Berlins "Cheek to cheek" eller "White christmas" eller "I've got my love to keep me warm". Asavancerade melodier, kromatiska rörelser, skitsnygga ackord vars toner melodin dansar över - och man kommer ihåg varenda sekund, du kan väcka mig mitt i natten och jag kan nynna hela låten för dig. Now that's impressive.

PS jag recenserar Lykke Lis skiva för Digfi och dillar lite om könsaspekter i popmusik här: http://www.digfi.com/default.aspx?id=11494
#1 - - Henrik:

Varför blir en melodi bättre om den är avancerad? Leder inte det resonemanget till Steve Vai i slutändan?

#2 - - Nicholas:

Nej. För man kan inte sjunga hans melodier.

Alltså en bra melodi LÅTER inte avancerad, för den känns så självklar - typ Beach Boys "You still believe in me". Den är sjukt avancerad! Och sjukt bra. Man kan jämföra med en samtida låt som Manfred Manns "Do wah diddy", riktigt jävla barbarisk och lökig.

När jag tänker efter har "Can't get it out of my head" en ganska snygg melodisk passage när versen övergår i "set me free"-refrängen. Alltså inte själva refrängen i sig, utan just skuttet från versen upp till de där tonerna, "set me...". Fint.

#3 - - k:

Digfiartikeln verkar ha missat nas som hans kvinnliga alter-ego scarlet eller vad hon heter..

#4 - - matti alkberg:

Som Dionne när hon sjunger Bacharach då.
En intressant grej är melodier som är asgrymma, som man älskar men inte kan sjunga med i för de är för svåra. Som typ hela Ys.

Och en grej som måste nämnas i sammanhanget är Nirvana. Det är ju väldigt avancerat, sett till hur begränsade de var (dynamiskt, "musikaliskt", orginaliteten i övrigt). Man kan nynna på låtarna, men spelar man ackorden och försöker sjunga ordentligt, på egen hand, så kommer man ofta in fel. Lurigt. Det är värt något tycker jag.

#5 - - Pepelipep:

Lykke Lis skiva är bra, tur att de inte gått för långt med Tom Waits-vibbarna utan slängt in ett gäng utsökta popmelodier!

#6 - - kp:

slick rick och prince kör ju tjejrösten ibland

#7 - - x:

och sigur rós, le bombe, david bowie etc...

#8 - - Palle:

Jag tycker inte ditt kvalitetsmått håller. Det är fascinerande med sådana melodier du beskriver, säkert också intressant ur ett musikteoretiskt perspektiv. Jag tycker dock att enkla melodier kan vara väldigt vackra, ofta vackrare än såna förlorar sig i för många ackord och harmonier.

#9 - - Jakob:

I vilket avseende var Nirvana originella? Har ingen direkt åsikt, är mest nyfiken. (Men tänker på akter som The Pixies, förstås.)

#10 - - matti alkberg:

Inte originella, avancerade. I melodispråket, hur pretto det än må låta. Men det är mycket dur där det borde varit moll. Och sångmelodierna är svåra. De borde inte stämma med ackorden, med tanke på att det låter så neandertaligt om själva spelet och arrangemangen och det. Men det är mer avancerat än vad man först tror.

Jag var aldrig förtjust i dem när det begav sig. Gillade Mudhoney. Nirvana började jag gilla typ 99. När jag var 30. Jag tror det var för att jag inte begrep vad de höll på med. Nu har jag börjat tro att ingen annan gjorde det. Av anledningarna i stycket ovan.

Fast jag ändrar mig. Cobain var originell, Rösten och låtarna. Felande länken mellan Black Flag och Cheap Trick.

#11 - - Jakob:

jo det avancerade förstod jag,men du skrev också "originaliteten i övrigt" redan i din första kommentar. Har alltid, redan då, tyckt att Nirvana var helt ok, men våldsamt överskattade. För mig finns inget vidare originellt i de dom gör. Allt som är "avancerat" hos Nirvana gjorde Pixies innan fast bättre och intressantare.

Under grunge-tiden gillade jag Soundgarden (framför allt Jesus Christ Pose). De lät fan inte som någon annan.

#12 - - matti alkberg:

Men om man verkligen lyssnar så har de inte så mycket gemensamt: Pixies var mycket mer arty, mycket mer akademiska, även om det också kanske var mest på ytan. Men rymden och Bunuel och det där, Nirvana höll inte på med sånt. Pavement har mycket mer med Pixies att göra i det avseendet. I alla avseenden egentligen.

Till och med deras skrikiga sång skiljer dem åt. Frank Black är galen vetenskapsman. Cobain mer punk/hardcore. Det är intellektuellt vs anti-intellektuellt.

Jag tycker Pixies (och Pavement) är bättre, men jag tycker Nirvana är lite underskattade av såna som oss. Och överskattade av dem som tycker Teen Spirit är det bästa sedan man upptäckte elden.

#13 - - Jakob:

Sant. (Men jag tänkte kopplingen Pixies/Nirvana mer strikt musikharmoniskt, i anslutning till dur och moll och melodier etc.)

#14 - - Nicholas:

Nirvana - för mycket (negativ) kontext för att jag ska kunna lyssna på det. Jag är ledsen. Men är det inte väldigt hård musik också? Dave Grohl bakom trumsetet med öppen mun och ursinnig blick. Nej tack.

Men Soundgarden? Förtjänar de verkligen en revival? Vad är nästa steg - Clawfinger?

#15 - - matti alkberg:

Ja, och det där med att räkna till tre i stället för fyra. Men Pavement gjorde det med, båda grejerna, framförallt det senare.

Pavement är ju mycket traddigare rent harmoniskt. Men texterna är ju quite surreal. Suveräna också.

#16 - - matti alkberg:

Nicholas: du är söt när du pratar hård musik. Clawfinger är nåt annat. Nåt helt annat. Du kanske tycker de är lika dåliga, men de är apselut inte likadana.

#17 - - Jakob:

Om Nirvana är mer liksom mainstream i sammanhanget så är förstås Soundgarden långt värre i lågkulturell bemärkelse. Utan att försöka kokettera med någon inbillad förträfflighet var det lite det som var tjusningen för mig med dem back in the day (i förhållande till de andra grungebanden). Att sätta dem i samma påse som Clawfinger är ungefär som att sätta Jezus Lizard eller Quicksand i samma påse som Limp Bizkit.

Om Soundgarden förtjändar en revival eller inte är jag personligen ointresserad av. Jag själv tycker dock, nu som då, att Jesus Christ Pose är en underbar låt på ett sätt som vare sig nu eller då passade in i de borgerliga salongerna (vilket Nirvana, Pixies och Pavement alla gör). Men då på ett sätt som är sofistikerat och intelligent och framförallt originellt - egenskaper som knappast innehavs av pajiga svennebanan-band som Clawfinger.

#18 - - m:

vill minnas att Jesus Christ Pose också var min favoritlåt med soundgarden

#19 - - matti alkberg:

Det är inget fel på Soundgarden. For the record.