Förra helgen såg jag Death Proof och kände mig som Fredrik Strage, för jag gillade den. Igår hade jag och en kompis inget bättre för oss så vi hade ett Kill Bill-maraton, typ fem timmar film blev det väl totalt. Så på en vecka har jag tagit igen tio år av Tarantino-ignorans.
Det vore kul om man kunde säga att Tarantino faktiskt ÄR väldigt bra, att hans filmer är unika och fräscha och att han bara är offer för post-90-tals-playahaters, han är för starkt förknippad med en period som alla så gärna vill distansera sig ifrån. Men sanningen är: hans filmer är faktiskt inte särskilt bra, inte längre. Han har egentligen aldrig gjort något riktigt bra efter Pulp Fiction, istället har han nördat loss och sprungit omkring i filmens lekstuga, en frossa i genreklichéer. Han gör det snyggt och han vet värdet av tempo i berättande. Och han regisserar blodiga och våldsamma scener så skickligt att man glömmer bort att bli besvärad. Men ändå blir det inte helt bra.
Det har inte att göra med att han är "ytlig". Snarare att han är för ambivalent. Kill Bill har ju ännu mer av det som gjorde Jackie Brown halvdassig, nämligen en fåfäng ambition om att teckna psykologiskt trovärdiga karaktärer. Det skär sig så himla mycket mot allt stiliserat våld och hårda one-liners. Man kan inte ta det på allvar, och samtidigt kan man inte se filmerna som eskapistisk underhållning till 100%, för det finns ett malplacerat allvar som tittar fram då och då och stör. Uma Thurman i Kill Bill - hon är en hopplös karaktär, för hon ska vara känslig och sårbar samtidigt som hon är en skoningslös mördarmaskin. Nog för att människor kan vara komplexa, men give me a break. Slutet på Kill Bill 2 ska liksom vara fint, man ska röras av kärleken mellan Bill och Uma Thurman och tycka att sättet han dör på är värdigt och Ett Stort Filmögonblick. Men hur fan ska man kunna tänka så när han är en psykopat som en minut tidigare försökt hugga ihjäl henne med ett samurajsvärd? Nä, den scenen ger jag inte mycket för.
Då var Death Proof bättre, som lyckade vara både spännande och underhållande. Dialogerna är långa och härliga, full av den typ av kaxigt småprat som ju Quentin Tarantino ändå är bra på att skriva. Kurt Russells galning var en parodi på en galning, och just därför funkade det, man hade irriterat sig till döds om det hade kommit någon fin psykologisk förklaring till hans personlighet. Det enda jag har att invända mot Death Proof är egentligen att en del av dialogen kändes så klassiskt machonördiga - "öh va fan, har du inte sett Vanishing Point? Shit, du har verkligen ingen koll!" - att det blev lite för otrovärdigt. Det var liksom slappt - istället för att Quentin Tarantino tänkt hur fyra 20-åriga tjejer snackar om film och skrivit dialog utifrån det, tänkte han på hur han själv skulle snacka om film med några kompisar. NOTA BENE: jag har ingen fucked fördom om att "tjejer skulle aldrig kunna vara nördiga och kunniga" eller nåt sånt. Men Quentin Tarantino känns väldigt manlig på många sätt. Han kanske borde bli mer medveten om det när han skriver sina manus.
Men skit samma. Det är inte graden av realism som avgör om en Tarantinofilm är bra eller inte, utan hur underhållande den är. Nu har jag inte sett Pulp Fiction på väldigt många år men jag vill ändå tro att den fortfarande har något. Man minns ju fortfarande alla karaktärer och så många scener och repliker (även sånt som inte sorteras in under "coola oneliners"), det säger ju ändå något. Samma sak med Reservoir Dogs. Karaktärer som Mr Pink, vad hände med dem? En filmkaraktär behöver ju inte vara psykologiskt komplex och trovärdig för att vara stark och minnesvärd. De behöver bara vara... speciella. Och exakt samma sak gäller för bra dialog. Jag hoppas att Quentin Tarantino inte knarkat bort all begåvning när det gäller att skriva manus, det vore kul om han gjorde en riktigt bra film igen. Death Proof är en bagatell men den är ett steg i rätt riktning.
"machonördar" var ett väldigt användbart uttryck. det ska jag spara tills nästa gång nån sån försöker hävda sig annorlunda gentemot "vanliga" machomän.