OK det är dags att come clean about min tv-spelsvurm. Det är dags att för mig att outa mig själv: jag är en lite yngre, lite snyggare och lite mindre beläst version av Jonas Thente. Nej, inte riktigt. Som med så mycket annat är jag mycket mer intresserad av tv-spel i teorin än i praktiken - när jag väl spelar, som igår hemma hos min lillebror, blir jag snabbt uttråkad. Fast jag när ändå en dröm om tv-spel som perfekt eskapism, interaktiva små konstverk. Ibland är det ju så bra också. Som när man rider på hästen i "Zelda - Ocarina of Time" och natten övergår till dag medan man flyger fram över slätterna. Eller när handkontrollen skakar till när man tar sin följeslagare i handen i "Ico" och man tillsammans letar sig ut ur det vackra men ödsliga slottet. Fast ofta är det inte fullt så bra, ofta är det bara mörkt och våldsamt/läskigt, det är lika ointressant för mig som skräckfilmer.

I alla fall. Det jag försöker säga är att jag har ett visst intresse för tv-spel, som är ganska oproportionerligt i förhållande till hur mycket jag faktiskt spelar. De senaste åren har jag varit inne på allgame.com nästan lika mycket som allmusic och allmovie (fast det är en klart sämre och mindre informativ sida). Och jag läser ju spelsidorna i DN Kultur. Men jag har knappast "koll", det är inte som när jag var 12 år och läste Super Power varje månad. Det var en svensk tidning som gjordes av bland annat Tobias Bjarneby, en tv-spelsjournalist som skilde sig från mängden. Han har skrivit sedan 1992 och hans inflytande har bara växt med åren, man kan faktiskt tala om honom som en tv-spelsjournalistikens Andres Lokko.

18 år gammal började han skriva för Nintendo-Magasinet, det var i samband med att tidningen gjordes om för att bli lite mer seriös (innan dess hade 80% av innehållet utgjorts av serier, ett utrymme som halverades). Året efter startade systertidningen Super Power som var ännu mer seriös - inga serier alls, och väldigt många recensenter - men fortfarande en rätt barnslig tidning. Tobias Bjarneby skrev väldigt mycket där, och efter ett tag lades Nintendo-Magasinet ner. Bjarneby var något av en popnörd: han lyckades smyga in att hans favoritband var Broder Daniel och Popsicle, han bytte namn på karaktärerna i rollspelen han spelade till "Liam" och "Noel", och på bilder hade han på sig en Naughty By Nature-hoodie (!).

1995 skedde den stora förändringen: Super Power bytte namn till Super Play, Tobias Bjarneby blev chefredaktör, och tidningen fick en flashig design som inriktade sig till "tonåringar" snarare än till "ungar". Bjarneby skrev långa pretentiösa ledare om att "ta spelande på allvar". Han berättade många år senare att han var kraftigt inspirerad av vad Andres Lokko & co hade gjort med tidningen Pop, missionen att ta popmusik på allvar och skriva långa initierade texter, han ville översätta det fenomenet till tv-spel. Även hans personliga stil när han skrev var inspirerad av Andres och Fredrik Strage, vilket han också gladeligen erkände. Häromåret hoppade han av Super Play och startade en ny tidning, Level heter den. Det var samma move som när Pop blev Pop vol 2: "vi skapade ett monster"-retoriken. Han hade sett tv-spel gå från töntkultur till populärkultur, folk skrek sig hesa för att överrösta varandra när de ville ta tv-spel på allvar - Tobias Bjarneby hade tröttnat på det här och ville tillbaka till rötterna. Det ska vara roligt med tv-spel. Det ska handla om kärlek, inte om att vara besserwisser. Idag är Level och Super Play konkurrenter, men förstnämnda är den bästa tidningen. Jag äger visserligen bara ett nummer (och inget nummer av Super Play efter 1996, ähum), men det är riktigt bra - ett specialnummer från i våras där "världens hundra bästa spel" listas (känns konceptet igen?).

Hur som helst. Ni kanske tycker allt det här är helt ointressant, men jag tycker att Tobias Bjarneby är en fascinerande person. Så ovanlig i sitt sammanhang, så ambitiös och visionär. Tv-spelsvärlden har väl om något utmärkts av asocialt beteende - då menar jag inte att alla som sitter hemma framför datorer blir skolmassmördare, utan att folk som har tv-spel som främsta intresse ofta har det som enda intresse. Politik? Kultur? Historia? Samhället? Könsroller? Klass? Allt det där är ovidkommande, det enda som räknas är kicken man får av att klara nästa uppdrag eller att slå det där rekordet. Det finns något antingen-eller över tv-spelskulturen, antingen är man hardcore eller så fattar man ingenting. Det där håller på att luckras upp, vilket Singstar-succéerna och morgontidningarnas kultursidor vittnar om, men ännu är vi inte där. Att Rodeo har en sida vikt för tv-spel är långt ifrån lika självklart som att de har sidor för film och musik. Och hur man än vrider och vänder på det så kommer det aldrig bli COOLT med tv-spel. Att säga att man har klarat alla Final Fantasy-spel är ingen bra raggningsreplik, kommer aldrig att bli det.

Nu är jag varken särskilt cool eller särskilt bra på Final Fantasy. Och jag har egentligen varken intresse eller kunskaper nog för att skriva om tv-spel. Men en sak vet jag: Tobias Bjarneby är en av vår tids mest underskattade och bortglömda populärkulturjournalister. Hade det inte varit för hans ansträngningar hade inte tv-spelen fortfarande haft långt till Rodeo och DN Kultur. Och hade tidningen Sex funnits kvar så hade en intervju med honom stått högst upp på min önskelista.