Av någon anledning tycker jag väldigt mycket om Chan "Cat Power" Marshall. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som gör henne så speciell. Men hon känns så... real. Hon verkar så känslig och samtidigt aldrig, aldrig sentimental. Hon är cool. Hon har integritet. Hon älskar musik och gör ingen grej av det; hon har gjort massor av covers och man får intrycket att låtarna är hennes personliga favoriter, så långt ifrån ängsligt hipster-poängplockande som man kan komma, trots onekligen imponerande val som George Jacksons "Aretha, sing one for me" och Hot Boys "I feel". Det är inte ett ironiskt val - hon tycker om Lil Wayne helt enkelt. Det är en betydligt mer känslomässig inspelning än när The Tough Alliance gav sig på 50 Cents "Many men". Fast samtidigt, typ soundmässigt, lite tråkigare.
Cat Power gör nuförtiden musik som inte kan rubriceras som annat än soulrock. Det är ett tydligt sydstatsgung och innerlig sång, men istället för kitschigt blås och tre-svarta-tjejer-som-sjunger-kör så backas hon av feta elgitarrer, piano och trummor. Inte mer än så. Det är ganska begränsande om man säger så, men ibland är det riktigt bra, som på de bästa låtarna på förra skivan "The Greatest". Nya albumet "Jukebox" är ännu en samling covers men sämre än både "The Covers Record" och "The Greatest" - musiken är liksom lite trubbig, slapp på ett tråkigt sätt. Jag hade höga förhoppningar på versionen av Billie Holidays "Don't explain" men Cat Power schabblar bort tillfället genom att ersätta Tin Pan Alley-ackorden med dova, tunga rockackord. Trist. Det är sympatiskt att hon är så fri i förhållande till originalens melodier - det verkar som texterna är det centrala för Chan, och för all del - men det är samtidigt sällan som hennes egna (mer eller mindre improviserade?) sångmelodier blir lika bra som originalens. Men, ändå - en homogen och rätt trivsam samling sånger. Förvänta er ingen "Sea of love" bara.
Jag såg Atonement (Försoningen) igår. Inte jättebra. Extremt (och då menar jag extremt) snygg, gud var scenograferna har frossat i allt från tapeter till baddräkter, och uppfriskande med ett kostymdrama med lite tempo och udd i klippningen och kronologin, men ändå - det är en rätt banal historia om hur bull det är att rycka ut i krig. Faktiskt, det är det den handlar om! Här hade man förväntat sig mellankrigs-aristokrati-porr till hundra procent, men icke. Äh, jag kanske bara var dåligt påläst i och för sig. Keira Knightley är snygg men LÄSKIGT smal. Vi såg filmen hemma och åt kladdkaka och grädde samtidigt, man fick lust att hoppa in i rutan och bjuda den stackars tösen.
På The Greatest var det ju bara musik för såna som mig, alltså gamla. Jukebox är bättre.