Det var säsongsfinal. Jag hejade som fan på Hoa-Hoa och Cecilia Hagen, men tyvärr förlorade de och de käcka skåningarna vann istället, sorgligt. Ändå trevlig tv-tid. Kände mig otroligt normal och svensk när jag satt där och genomled husbandet Triple & Touch utflykter i mexikansk musik och och Beatles-covers. Men På Spåret är ett kul program, av någon anledning har jag lyckats undvika det i alla år fast jag alltid tyckt att Ingvar Oldsberg ("hamstern" som Caroline kallar honom) haft något sympatiskt över sig. Läste på svenska wikipedia att han alltid sitter vid ett skrivbord i sina program eftersom Lennart Hyland gjorde det (gulligt) samt att han själv skriver ledtrådarna som de tävlande lagen använder i programmet (imponerande!). Wiki kunde även lugna mig med att både Hoa-Hoa och Cecilia Hagen varit med och vunnit tidigare, känns bra att veta.
Varför är det så kul med allmänbildning? Man gillar På Spåret av samma anledning som man gillar TP. Det är trevligt med kunskap, det är väl den enda slutsatsen jag kan dra. Dumhet är tråkigt. Kunniga galningar är sympatiska. Häromdagen zappade jag (whoa, första gången jag använder verbet "zappa". Vad fult det är.) över till SVT som visade Antikrundan, extremt tråkigt program, men en kille som var expert där dillade länge och passionerat om en sengustaviansk byrå, och det var liksom härligt bara att höra honom prata.
Det kanske bara är så att jag är en nörd och därför uppskattar nördighet?
Apropå nördar så har jag och Caroline sett de första fem avsnitten av "Freaks & Geeks" den här veckan. Det är en lite konstig serie, för man kan varken älska den förbehållslöst eller avfärda den som dålig, på en skala från ett till tio är den en klar sjua. Konceptet är givetvis väldigt bra - skildra high school-livet 1980 ur töntarnas perspektiv, samt hur komplicerat och smärtsamt det kan vara att byta identitet från "duktiga tjejen" till "en av de coola" - och dialogen är välskriven, många roliga repliker. Men vissa karaktärer är lite keffa, som James Francos klyschiga rebel-without-a-cause-roll. Och varje avsnitt är så maxat, man får ångest hela tiden, det är liksom too much. Det är så mycket känslor (och känslo-triggande händelser) hela tiden. Kan de inte bara chilla? Jaja, konstig kritik kanske.
Äh, jag vet inte. Det är ju en bra serie och jag vill se resten av avsnitten, men det är samtidigt långt ifrån Sopranos/Seinfeld/The Wire-ligan. Vilket å andra sidan det mesta är.
Att Oldsberg är "sympatisk" är väl sedan flera år Sveriges mest konsensuella visdom. Det är därför vi älskar honom.
Själv har jag sett gubben in action utanför kamerorna, råtankad och kaskadkräkandes utanför Sjuans gatukök i Göteborg back in the day, men det förändrar egentligen inget. Livet framför kameran och bakom den är skilda saker. Jag älskar fortfarande I.O. som mystrevlig ordvitsarfarbror, han är till och med hemtrevligare än Arne Weise och kommer alltid att vara.