J.D. Salinger älskar excentriker (kanske älskar han dem lite för mycket). I novellen Zooey från 1957 är titelpersonen och hans mor excentriska bl.a. genom att röka oavbrutet i badrummet (han ligger i badkaret, hon pratar med honom från andra sidan duschdraperiet) och att ha en fräck och avslappnad jargong befriad från mor-son-artighet.

Jag är också excentrisk på mitt sätt. Jag har aldrig rökt ett bloss i hela mitt liv. Vänta nu, säger läsaren, är inte detta snarare ganska präktigt? Nej, säger jag. En präktig person är en person som har rökt några gånger i tonåren, som slutat eftersom han/hon vet att det är skadligt, men som, om han/hon har en avslappnad inställning till livet, ändå "feströker" någon gång på fyllan (detta är en annan nivå av präktighet; meta-präktighet kan man nästan kalla den). Whereas I, den excentriska personen, inte vet vad en cigarett är. Inte vet hur den smakar. Inte vet hur det fungerar, hur man bär sig åt för att genomföra ett halsbloss. Cigaretter är för mig mystiska och underliga, och rätt lustiga. Men de finns inte i min värld. Jag är knäpp, jag vet. (Och drar mig uppenbarligen inte för att kokettera med det.)

När jag läser Zooey och tänker på hur mycket J.D. Salinger romantiserar rökandet, verkligen gör det till en cool bohemisk grej, tänker jag att det här är kanske något som litteraturvetaren Andres Lokko läste i sin ungdom, något som bidrog till att han fick sin stenhårda hållning angående att röka: det är coolt, det är coolt, det är coolt. Liksom en vuxenvärldens bekräftelse på vad David Bowie och andra barndomsidoler fick honom att börja med. Sen funderar jag över hur mycket ens livslängd förkortas av att man röker. Jag vänder mig till min bästa vän, min stenålders monofona mobiltelefon med inbyggd miniräknare. Jag har en tes - is it worth it? Let me work it.

Säg att varje cigarett man röker förkortar ens livslängd med en timme. Kan detta vara rimligt? Säg att en rökare röker ett paket om dagen i genomsnitt, alltså tio cigaretter. På ett år blir det 10 x 365 = 3650 cigaretter. Över 40 år blir det 146 000 cigaretter. Okej. 146 000 timmar alltså, right? Om man gör om timmarna till dagar blir det 146 000 / 24 = 6083,33 dagar. Och om man gör om dessa till år? 6083,33 / 365 = 16,66 år, alltså 16 år och åtta månader. Det verkar väl inte helt orimligt? Säg att en rökare föds på samma dag som jag. Jag blir 92 år gammal men rökaren blir bara 76. Jodå. Jodå.

Förlåt, jag inser nu att det här faktiskt VAR extremt präktigt (plus nördigt, med hela den här matematikgrejen, och präktigt + datanördigt = Riktigt Jävla Kefft). Men det handlar inte om att sälja in en kristen livsstil. Det handlar inte ens om att vara snål och spara pengar, vilket vissa av er som känner mig kanske tror. Det handlar bara om något så enkelt som dödsångest. Jag räknar timmarna. Don't you?