dial m for murder

image218

Såg "Dial M for Murder" (Slå nollan till polisen), en av Hitchcocks mindre hyllade filmer, på Cinemateket igår. Alltså Grace Kelly! Hon brukar alltid vara rätt stel och dålig som skådespelerska. Och hon var det ibland här också, men i ett par scener var hon faktiskt helt fenomenal. Hon blev överfallen i sitt hem och utsatt för ett mordförsök och efteråt kravlade hon sig upp till skrivbordet och pratade med sin man som var i telefonluren... hon gjorde det så bra, sättet hon spelade chockad och totalt sårbar på, rösten hon hade när hon sa "just come home!" till sin man i luren, gråten och hulkningarna... wow, det var äkta grymt. Även i slutet av filmen var hon bra. Snöt sig på ett bra sätt i en näsduk. Alltså det var trovärdigt, naturalistiskt.

 

Mitt biosällskap var väldigt förtjust i Grace Kellys vackra klänningar och nattlinne. Jag ska inte beskriva dem i detalj. Det räcker med att jag gillar simhopp och hästar - jag tänker inte börja dilla om nattlinnen, så kul ska ni inte få.

 

Filmen hade också en soft poliskommissarie som var lurig mot alla, pratade med imponerande vokabulär och som nöjt kammade sin mustasch i filmens sista bild.

Med andra ord: jättebra film, groteskt underskattad!

PS Årets bästa skiva hittills är soundtracket till dansfilmen "Step up 2 the streets". Så himla, himla bra, till brädden fylld med pigg poppig R&B och rap. Cassie, T-Pain, Cherish & Young Joc, Plies... det blir inte bättre än så, säger jag bara. Recension kommer i nästa Nöjesguiden.

Trackback