Läget? Just nu är jag lite inne i en Richard Rodgers-period. Jag lånade två tunga notböcker från stadsbibblan häromdagen – en med Gershwin och en med Rodgers – och sedan dess sitter jag hemma och klinkar på mitt ostämda piano. Framförallt har jag en revival för ”It never entered my mind” som för mig är för evigt förknippad med förra vintern då jag promenerade i Hornstull, med "Ella sings the Rodgers and Hart songbook" i hörlurarna, och himlen var svart men full av snö. För precis så låter den, som en isande vind. Man kan inte värja sig mot den låten. När Ella sjunger ”once, you warned me” så sticker det till i hjärtat. Det är en av världens mest bittra kärlekslåtar, inte bitter som i osympatiskt svartsynt, utan som i besegrad, ödelagd.

Här är hela texten:

I don't care if there's powder on my nose
I don't care if my hair-do is in place
I've lost the very meaning of repose
I never put a mudpack on my face
Oh who'd have thought that I walk in a daze now
I never go to shows at night but just to matinees now
I see the show, and home I go

Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind

Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind

You have what I lack myself
And now I even have to scratch my back myself

Once you warned me that if you scorned me
I'd sing the maiden's prayer again
And wish that you were there again
To get into my hair again
It never entered my mind

Låten kommer från Broadwaymusikalen ”Higher and Higher” från 1940, och texten skrevs av Lorenz Hart. Jag vet inte om alla känner till det, men Richard Rodgers hade två parhästar – två Hal Davids, om man så vill. Först Lorens Hart, som han skrev låtar och musikaler med mellan början av 1920-talet och början av 1940-talet, sedan Oscar Hammerstein II som han arbetade med under 40- och 50-talet och gjorde musikaler som ”Oklahoma!” och ”The Sound of Music” med. Bland oss som närmat oss Tin Pan Alley-musiken från pop-, soul- och jazzhållet så har Rodgers & Hart mycket högre status än Rodgers & Hammerstein (undantag: John Coltrane som gjorde en fantastisk version av ”My favorite things” från ”Sound of Music”). Det märks också genom att när Ella Fitzgerald gjorde sina legendariska songbooks-inspelningar under 50- och 60-talet så gjorde hon en ”Ella sings the Rodgers and Hart songbook” men ingen motsvarighet för Hammarstenen. De senare låtarna är nämligen mycket mer teatrala och pretto, inte så mycket av de enkla men finessrika kärlekslåtar som Lorenz Hart skrev. Men jag märker när jag spelar melodierna från stadsbibblans Rodgers-bibel – som innehåller låtar från båda perioderna – att det verkligen inte är något fel på själva musiken.

I mitt iTunes hittade jag några andra versioner av låten. Sarah Vaughans är rätt tam. Frank Sinatras version – från klassiska ”In the wee small hours” – är fin men kanske lite väl nedtonad och anspråkslös. Miles Davis version, från ”Workin’ with the Miles Davis Quintet”, är helt fantastisk. Red Garland spelar piano och har en närapå hypnotisk liten kompfigur som han kör om och om igen. Och Miles är noga med att blanda in lite slappa sluddrande trumpettoner så att det blir lite skavande dissonanser – det får ju inte bli för sockersött. Även om han älskar låten. Man skulle kunna beskriva Miles Davis som sentimental-men-med-en-kniv-i-fickan. Han imponerades lika mycket av hårda boxare (Red Garland hade boxat innan han blev pianist, kanske var det därför Miles gillade honom?) som av sofistikerade romantiska låtskrivare. Anyways, jag tycker fortfarande att Ellas version är den bästa.

PS det finns ju en Embassy-låt som heter "It never entered my mind". Den är inte på långa vägar lika bra, men den är väldigt bra den med. Fin gest att låna just den titeln.